Bloggpaus

Det finns mycket jag vill skriva om. Jag har flera planerade inlägg, bland annat om gradmätningarna. (Jag har börjat "ta punkterna".) Men det blir sen. Jag gör bloggpaus nu. Återkommer någon gång under året som kommer. God jul!

I tonernas värld

I tonernas värld. Av Titt Fasmer Dahl (en norsk författarinna, så det blir en pinne i "rätt" kolumn för min procenträkning.) Från 1947. Om tre kompositörers barndom och liv: Bach, Beethoven och Schuberts. Boken riktar sig till äldre barn. Med andra ord: Perfekt för mig! "En sonat är ett större musikstycke, skrivet för enbart piano eller för något annat instrument och piano, och uppbyggt enligt bestämda regler." "...och så kom den berömda Forell-kvintetten till. En kvintett är ett musikverk för fem instrument." Förklaringar till allt. Och så tecknade bilder. Det finns en massa intressantheter i boken. Om Beethovens nionde symfoni, EU:s "nationalsång" alltså: "Med missa solemnis och den nionde symfonin, som han samtidigt arbetade på, vill Beethoven säga oss att han tror på en allsmäktig Gud som styr människornas liv."


När biblioteket i Övertorneå rensade ut böcker en gång för cirka 20 år sedan, tog jag bland annat den här boken.





I tonernas värld var jag också i torsdags när jag var i Kulturens hus och lyssnade på Norrbottens kammarorkester med Christian Svarfvar som violinsolist. Klassisk musik i två timmar. Mendelssohns violinkonsert från 1844 och Beethovens sjunde symfoni. Det var verkligen bra! (Det är märkesår även för Mendelssohn i år. Han föddes 1809.)

TV-tips

På SVT2 klockan 20.00 ska jag se. Von Koenigsegg, tornedaling till hälften.

Mannen från S:t Petersburg

Den här är utgiven 1982, och från mammas bokhylla.
Det är juni 1914. Första världskriget är på väg att bryta ut. England har bråttom att hitta allierade och vänder sig till Ryssland. En ung rysk amiral kommer till England för att förhandla. Men hack i häl har han en mördare som ska se till att det inte blir några överenskommelser mellan Ryssland och England. Spännande värre!
Politik, engelsk societet, rysk aristokrati och en ung radikal flickas uppvaknande med suffragettrörelsen.

"I Sibirien hade han fått lära sig den yttersta sanningen om förtryck: att det fungerar genom att vända dess offer mot varandra i stället för mot förtryckarna."

Ibland är jag stolt över Sverige

Som när 70 %, en klar majoritet!, av ledamöterna i kyrkomötet röstade ja till att även homosexuella ska kunna ingå äktenskap. Som första stora kyrka! Sverige är ett föregångsland när det gäller såna här goda saker. Fler kyrkor lär följa Sveriges exempel. Människors likaberättigande ska ju gälla.

Någon som vet hur sverigedemokraterna röstade?

Dumheter i klass med Mrs. Duck

Jag har lyssnat på sverigedemokraterna. Det är så eländigt att man knappt tror det är sant. Nog trodde jag att SD var partiet för de mindre begåvade, men det visar sig vara ännu mer efterblivet än jag trodde.

Nivån på deras diskussioner är otroligt låg. På agendan finns nationalsången, aborter och dödsstraff. Energifrågan berörs, men avslutas innan den ens kommit igång. Deras kunskapsnivåer räcker helt enkelt inte till. "Vindkraften förstör vår natur med en massa torn" hinner någon i alla fall få sagt.

Deras språk är inte heller utvecklat. De vill att kvinnor (svenska) ska skaffa fler barn, men inte "abnormt" många barn. (Hur många barn är abnormt många?) Någon för fram ett förslag om "barnpeng" för att få kvinnor att föda mer. Någon annan kommer med invändningen om att förslaget kan slå fel, det kan ju även gynna invandrarkvinnor, de med abnormt många barn, eller familjer från mellanöstern.

"Vi föder för få barn för att upprätthålla vårt folk"
"Under 2,1 barn per kvinna innebär vår förgörelse"

Att jordens befolkning växer och växer har de totalt missat.

"Det är slappheten i samhället som gjort att det är så lätt att göra abort."
Självklart är det en medelålders karl som tycker att det är för lätt att göra abort.
"Alla former av abort är oacceptabla." "Abort är mord."

Sedan börjar de debattera dödsstraff. Efter långa diskussioner tar de beslutet att de INTE vill ha dödsstraff med i partiprogrammet. Flera i församlingen reser sig upp och hyllar beslutet. Övriga Sverige gjorde det för 100 år sedan.

Det är som om ett gäng barn klätt ut sig i slips och kavaj och leker vuxna. Det är bara det att de faktiskt ÄR vuxna. Ett gäng fullvuxna män (kvinnor syns inte till) som beter sig som småpojkar med mindervärdeskomplex. Och det finns människor röstar på deras parti!?

Jag fattar ingenting.

Hört från sverigedemokraternas sandlåda

Jag råkade gå förbi teven och stannande upp när jag hörde en person presentera sig som "äkta tornedaling". Han stod i en talarstol. Sen började den äkta tornedalingen prata, i, vad det verkar, typisk sverigedemokratisk anda; svenskheten är överlägsen och allt annat ska förnedras.

"För 50 år sen talade 50 % av tornedalingarna meänkieli" (Vilken undersökning har han läst?) "I dag talar vi svenska." "Endast när vi blir fulla efter älgjakten talar vi meänkieli."

Hela församlingen bryter ut i skratt och applåderar.

Det är alltså inte bara intelligens sverigedemokraterna saknar, humor har de inte heller.

"Där är det andra saker som gäller"

Eftersom Sven Wollter tidigare i kväll var gäst i Här är ditt liv, och eftersom jag har sagt att den här bloggen bland annat ska handla om Övertorneå, måste jag visa ett klipp ur en intervju med honom i Metro för två och ett halvt år sedan.

Metro - Känslans exploatör

Det var väl bra sagt? :)

Till alla tedrickare, angående telomererna

Nobelpriset i medicin/fysiologi gick precis till tre amerikanska forskare som upptäkt hur kromosomerna skyddas av telomerer.



Urklippet från Ny Teknik.

64 % tröga konservatister?

Eller? Ge mig en anledning till varför man inte ska få heta vad man vill i förnamn!

Är det någon konstlad trygghet hos alla andra man måste ta hänsyn till?

Tids nog kommer vi ändå att tycka att det är självklart att man får heta vad man vill i förnamn. Precis som det har varit med många andra "nymodigheter".

Varenda människa på den här planeten är ju i själva verket unik. Ändå ska det bändas och böjas med kall stålbalk och buntas ihop till antingen manligt eller kvinnligt, i stället för att låta varje människa forma sig själv.

Hundraårsjubileum

Hela det här året ska vi ju minnas Märkesåret 1809. Jag som gillar historia gillar sånt särskilt mycket.
1909 var också ett speciellt år. Både min farfar Karl Elis och min farmor Helmi Johanna föddes 1909. Farfar i mars och farmor den 25 september. I dag är det alltså på dagen ett hundra år sedan min farmor föddes.


Farfar Kalle och farmor Helmi fick 6 barn mellan åren 1937 och 1951. Barnbarnen är 13 till antalet, födda mellan 1962 och 1989, varav jag är nummer 7.

Bilderna är ganska precis 60 år gamla.

När Finland tappade färgerna

På kartan stirrade vi små, och tanken hisnade att gå den ändlöst långa vägen från Ystad uppåt Torneå.

Längst upp i norr ett blodrött snitt; där vidtog Ryssland tomt och vitt, och blicken återvände till Sveas bygd med berg och slätt.

Har ni inte de där orden hemma i bokhyllan har ni säkert ändå läst dem i skolan. Det gjorde vi i vår klass under vårterminen i sexan. Orden är från Carl Snoilskys dikt Sveriges karta som inleder Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige.


I dag är det 200 år sedan byar delades itu. Släkten, vänner och grannar blev undersåtar i olika riken. Fredrikshamn, 17 september 1809. Rött streck, tjoff. Och sen citat Snoilsky. Finns inte. Borta. Finland tappade sina gröna skogar och blå sjöar och blev tomt och vitt. I alla fall från Sverige sett.


Statyn "Broar" på torget i Haparanda. Broar bröts när Finland och Sverige skildes från varandra.

Men nu är det är andra tider. Finland har färger igen. Bron över Torne älv i Pello.

I dag, torsdag, är det klockringning i kyrkorna klockan 18.00.

Historien om världens mest kända ekvation

Jag har läst en bra bok igen. En biografi, men inte om en person, utan om en ekvation! Mycket Einstein förstås, men flera andra trevliga gubbar också, och många otrevliga gubbar, och några damer.

Ekvationen har varit med om mycket. En del av boken handlar om andra världskriget, om kärnvapenskapplöpningen mellan USA och Nazityskland. Ljushastigheten i kvadrat är ju ett fantastiskt stort tal, så även liten massa kan ge upphov till stor mängd energi. Eller som propagandaminister Goebbels skrev i sin dagbok: "Enorm ödeläggelse kan åstadkommas med minimum av ansträngning." Tyskland var en supermakt inom naturvetenskapen, medan USA före kriget var ett u-land. Vi vet ju att USA "vann" kapplöpningen, mycket tack vare de många fysiker som var tvungna att fly Europa. Little Boy och Fat Man dödade 200 000 människor på några sekunder, och USA gick ifrån att vara en avkrok till att bli en stormakt inom naturvetenskapen. Och har så varit sedan dess.

Och så måste jag ta med ett stycke ur boken som jag tycker är särskilt intressant.

"Hon hade en lång rad älskare, bland andra Pierre-Louis Maupertuis. Deras kärlekshistoria hade börjat med att de studerade matematiska kalkyler tillsammans, men han skulle ge sig ut på en polarexpedition och på sådana kunde inte kvinnor i 1730-talets Frankrike följa med - oavsett hur intelligenta, starka och uthålliga de var. Emilie var alltså lös och ledig. Hon hade några halvhjärtade affärer medan Maupertuis gjorde de sista förberedelserna för expeditionen, men vem kunde inta hans plats? Då träder Voltaire in på scenen. Emilie träffade Voltaire på operan och det faktum att Maupertuis fortfarande var kvar i Paris skapade inga större problem. Voltaire skrev en dikt till Maupertuis, där han hyllade honom för att han, som ett slags modern argonaut, vågade bege sig till Nordpolen i vetenskapens namn. Sedan skrev han en dikt till Emilie och noterade att han själv minsann inte var så trolös att han bytte ut henne mot en expedition till Arktis. Detta var en smula orättvist mot Maupertuis, men Emilie tog inte illa upp."

Den här expeditionen är den franska gradmätningsexpeditionen till Tornedalen!

Norberg family

Ett tips till alla mina släktingar på mammas sida.

Kolla in den här sidan: http://www.aarnenorberg.com/me/Family.html

En korsordsvinst

Jag fick en trevlig överraskning med posten i dag! Ett paket märkt med Svenska tornedalingars riksförbunds fina hjortron. Jag visste inte vad som fanns inuti paketet. Jag gissade att det var en bok, men hade ingen aning om vilken. Och när jag öppnade paketet var det två böcker i det! Gunnar Kieris Var som folk! och Hunteerinkiä köökissä av Ann-Kristin Lundström. Den senare är 96 sidor funderingar från ett kök i Kiruna, helt på tornedalsfinska. Roligt paket!!

Korsordet fanns i METavisi, som numera finns tillsammans med Haparandabladet.

Att göra märkesåret

I dag är det 200 år sedan den sista striden i finska kriget utkämpades, 25 augusti 1809 i Pitsund. Sista striden någonsin (får vi verkligen hoppas) i Sverige.

Det finns flera sätt att göra märkesåret på. Man kan ta del av något av de många arrangemangen runt om på olika platser. Man kan läsa Fänrik Ståls sägner. Man kan ta upp kartboken och leta reda på var de historiska slagplatserna låg, Jutas, Oravais, Sävar, Ratan, Lappo, Alavo, Revolax, med flera. Nu på lördag kan man först titta på Finnkampen på TV, och sedan på märkesårsgalan klockan åtta.

Eller så kan man åka på roadtrip! Det finns många minnesmärken, och många historiska platser, till exempel ovan nämna Pitsund. Man kan helt enkelt göra en liten resplan.

Här är några platser och minnesmärken:


Okända ryska soldaters grav intill Piteå kyrka.

Soldatgraven i Alvik, Luleå. Minnessten rest 1925. Vapnen för Västmanland, Uppland och Södermanland finns uthuggna i stenen.

Soldatgraven i Kalix. "Här dela samma bädd fiende och vän från ryska kriget 1809. 1883 restes vården"

Minnessten över kapitulationen i Säivis, undertecknad 25 mars 1809 av generalmajor Hans Henrik Gripenberg.

Minnesmärken vid Nedertorneå kyrka.
Stenen till vänster är till minne av soldater som stupat inom Nedertorneå område under finska kriget. Kevättalvella 1809 haudattiin Alatornion pitäjän alueelle, pääasiassa Virkamaalle, Elsanvainion seudulle ja Laivakankaalle sekä tähän kalmistoon, noin 2000 suomen armeijan sotilasta jotka täällä sortuivat sodan rasituksiin. Virkamaa, Elsanvainio och Laivakangas är platser med kända massgravar. På Elsanvainio i Vojakkala på Finlands sida finns också en minnessten. Minnesmärke finns även i Virkamaa.
Stenen i mitten är till minne av den civila befolkningens offer. Suomen sodan 1808-1809 alatorniolaisten siviiliuhrien muistolle, yli 1000 uhria, 1/5 väestöstä. Över 1000 offer, en femtedel av befolkningen.
(Stenen till höger är om en handlare som skänkt en stor ljuskrona till kyrkan 1854.)

Gamla favoriter

Jag gillade Agaton Sax när jag var liten. Jag gillar Agaton Sax nu.

Det finns elva Agaton-böcker. De här är de två första, från 1955 respektive 1956. Agaton Sax är 50 år och har plommonstop på huvudet. Han har många talanger, bland annat är han språkgeni och skicklig buktalare. Han har en tax som heter Tickie och en faster som heter Tilda. Han är chefredaktör för Sveriges minsta tidning Byköpings-Posten i Sveriges minsta stad Byköping. Han semestrar i Brosnien och i Merzegovina, kommer förbrytarligor på spåren, och hamnar sedan i Skottland eller England.

Brosnien och Merzegovina är ju låtsasländer, men miljöerna i Skottland och England är riktiga. Till vänster hoppar han av tåget på bron över Firth of Forth i Skottland. Till höger blir han jagad av ett flygplan i Sussex i södra England.

Män i förskolan och Luleå kommun

Min fina kusin Fredrik är med i tidningarna.
Jag skriver inte i bloggen varje gång en kusin är med i länstidningarna, men det här är särskilt intressant.

Kuriren: Föräldrar kämpar för förskollärare
NSD: Uppsagd på semestern

Det är viktigt med män i förskolan. Särskilt viktigt. Kvinnorna har sin plats där redan. För det finns ju ett problem: För att uppnå jämställdhet i samhället krävs ofta jämställdhet. Samhället behöver sina "isbrytare".

Att vara på blomspaning

Den här boken är kul att ha och bläddra i. En bok med bilder på 75 av de många skönheter man hittar på Hanhivittikko fäbod. Man blir ju sugen på att göra en egen bilderbok, med roliga växter man hittar på egen gård.








På mamma och pappas tomt har jag hittat mycket. I gräsmattan, före klippning förstås, finns klöver, ögontröst, styvmorsviol och ängssyra. (Det där bladen man åt när man var liten.) Jordgubbslandet är lika fullt av förgätmigej som av jordgubbar. (Det var förresten ett bra jordgubbsår i år.) Det blir ju ett vackert land av det, röda jordgubbar varvat med de jättesöta blå blommorna. Runt potatislandet växer lomme och svinmålla. I rönnhäcken finns brännässlor, som jag klipper ner och gör te av. Men mest intressant är nog diket och vägkanten: Maskrosor, rödblära, midsommarblomster, smörblomma, hundkex, kråkvicker, brudborste, renfana, gatkamomill, blåklocka, röllika, gullris, sandtrav, strandveronika, baldersbrå och penningört. Inte alla samtidigt, trevligt nog.


Åkerspärgel. Jag såg den här på gränsen mellan tomten och vägkanten. Så här vit och fräsch var den när jag fotade den en eftermiddag. Förmiddagen efter var den brun och uttorkad. Inga vita blommor kvar på den. Söt var den!

Ologiskt

En NSD-skribent sitter med huvudbry och får inte ihop ekvationen.

"Det är lätt att fråga sig varför i hela fridens namn någon skulle vilja åka flera mil rakt ut i obygden för att se Mikael Wiehe, när han några timmar senare spelar på Luleåkalaset."


Det finns faktiskt bosättningar med människor även utanför Luleå.