Skogarnas folk

Berättelser från Tornedalen av Emil Mäkipiha (1919-1989) från Jänkisjärvi. Emil Mäkipiha var en man med stor naturkännedom, och med stort intresse för människor och deras hårda slavarbete i skogen och med flottningen.

Jag har alltså läst den första av de tre böckerna vi köpte på Matarengi marknad. Mäkipiha har nedtecknat historier från de första årtiondena av 1900-talet, som i sin tur Bengt Matti har bearbetat. Det är skogen och vattnet och människorna. Det är 110 sidor jätkät och deras hårda liv, om hur hårt ett samhälle i ojämlikhet är. Om det livsfarliga arbete människorna tvingades till, i utbyte mot nästan ingen lön alls.

Bilden är ur min mammas mosters fotoalbum. Ett gäng flottande tornedalingar någonstans utanför Pajala med sina båtshakar, eller keksi som den också kallas.

Boken innehåller också en massa härliga namn på berg, sjöar och bäckar. Och lite skomakeri, höbärgning, fiske och vidjor.

Mitt namn

"Vilkko var skomakare och hade sytt ett par kortskaftade läderstövlar åt Bergdal och skulle enligt överenskommelse under återfärden lämna dem till Uumaagården."

"Framme vid Uumaaberget fortsatte Vilkko direkt till Kuurajärvi."

Min farfar är född på Uumaagården. (Ruokojärvi by Raukola hemman) Uumaa ligger precis innan man kommer till Ruokojärvi från Övertorneå. Min pappa, min mamma, min morfar och min farmor är alla födda i Kuivakangas. Jag har blivit matad och vattnad med Kuivakangas i hela mitt liv, till viss del bokstavligt. Jag kan inte lika mycket om min farfars hemtrakt, den trakt boken skildrar. Jag var ju på resa med pappa i går. Byarna vi var i kan delas in i två grupper: Byar längs Ohtanajärvivägen och byar längs Korpilombolovägen. De förstnämnda byarna ligger så vackert till. Men Korpilombolovägen: Skog. Skog med stort S.

Myr utanför Jänkisjärvi.

Det fanns mycket vackert att fotografera i går. Jag ville ha en bild från Ruokojärvi också. Det bästa jag hittade var det här. Känslan jag fick av boken, samma känsla fick jag efter Korpisvägen.

Två citat till ur boken:

"Forsen var vida känd för den rikliga förekomsten av storharr och sik, som dock försvann i samband med kraftverksbygget. Ekfors Kraft AB har inte tagit ansvar för detta. Ädelfisken försvann för byarna som så väl skulle ha behövt den under svältåren."
"Många välvalda och hetsiga ord har yttrats mellan Styrman och Puostijärviborna om vattennivån i sjön."

Rundresa

I dag har jag varit i Rantajärvi, Mettäjärvi, Aapua, Olkamangi, Kulmungi, Pyhäjärvi, Penttäjä, Ylinenjärvi, Kärsiäisjärvi, Siekasjärvi, Kannusjärvi, Ruokojärvi, Pirttijärvi, Mukkajärvi, Kuurajärvi, Jänkisjärvi och Kuusijärvi. Och några fler byar. Jag har sett mig omkring i den nordvästliga delen av kommunen.

Vi har verkligen många söta små byar i vår kommun. Okej, Rantajärvi och Aapua är inte så små, men söta ändå. Vägkvaliteten vill jag helst inte säga något om. Vägarna är körbara. Det är en bana i alla fall. Vägarna är inte till för att man ska köra fort på dem, de är till för sightseeing. De sistnämnda byarna, längs Korpilombolovägen, kanske inte är så upplyftande, det är några hus längs vägen bara, men Rantajärvi, Mettäjärvi, Aapua och Kannusjärvi är vackra ställen. Sjö i mitten och sluttningar. Till och med Kulmungi är ett vackert litet ställe, byggd runt en söt liten sjö. Jag tror att jag har nämnt en gång att jag bokstavligen trodde att Kulmungi var världens ände när jag var liten. Och Penttäjä, vilket vackert berg där på andra sidan sjön!

Det är så kul att fotografera skyltar.

Aapua! Ren energi.

I Aapua finns också skidor, bingo och bastu.

En koja finns där också. Såg jättemysigt ut inuti den. Där skulle jag lätt kunna bo, ett tag.

En helt vanlig Aapuanjoki-skylt.

Så att man hittar till Olkamangi, Jarhois, Hevosvaara, Ohtanajärvi, Svanstein och till bingo.

Jag gillar verkligen de här snurrorna.

Välkommen till Olkamangi.

En två tre fyra fem sex sju mäktiga snurror på rad. Ska det vara. Om man klickar på bilden.

En lite rostig skylt, men den fungerar väl fortfarande, som det heter. Kommungränsen vid Olkamangi.

Jepp, i Nätipuka har jag också varit!

Skor

Städning i klädkammaren. De här ryms jag inte i längre. Skon längst till vänster är storlek 31. Skon längst till höger är storlek 19. Det var mitt allra första skopar.

Nu har jag storlek 37. Det var de här skorna jag hade förra helgen. Det var några som undrade vad det var för skor jag hade. Bättre bilder på skorna finns här på Vagabond.

Original Nokia. Made in Finland. Prima kvalitet!

(Var det tredje gången i rad jag hyllade Finland?)

Fredagskvällen

Hyfsat många kommunbor är nog i Jänkisjärvi just nu. På dans. Inte jag. Jag har varit med föräldrarna hos grannarna på surströmmingsmiddag. Jag åt inte surströmming. Det gör jag inte, och kommer aldrig att göra heller. Jag har smakat en gång och det var verkligen nog. Surströmmingsmiddagarna är trevliga ändå. Jag blev bjuden på röding, och till efterrätt jättegod ananaspaj.

Grannarna har hyfsad utsikt. Över vårt hus bland annat. Cembratallen har blivit ganska stor.

Finöl. Guldöl. Lapin Kulta. Det har väl inte undgått många att det blir Lapplands guld på svenska. Namnet Lapinkatse i förra inlägget borde bli Lapplandsblick.

Mina nya

Jag hade tänkt låta det vara osagt. Att jag har nya brillor. Jag tänkte byta i all hemlighet, men jag fick så förträffligt bra service på Lapinkatse i Ylitornio att jag kände att jag måste tala om det. Trevligt och kompetent folk, med god blick.

Slut nu

Nu är jag tillbaka. Jag tror att jag har överlevt, men man vet aldrig. Väldigt kul har det varit i alla fall.

Hemvändardagar, marknadsdagar, jag vet inte allt vad det kallas. I år tillhörde jag kategorin "speciellt inbjudna årgångarna till Hemvändardagarna" arrangerade av Övertorneå SK i samverkan med Övertorneå kommun. Jag har aldrig lämnat Övertorneå, men okej. Ordet hemvändare är hemskt. Jag skulle aldrig ta det ordet i min mun om det inte var så att det kallades så. (Versalt H) Förfärligt fel och förfärligt missyftande. Namnet antyder att vi har lämnat byn och kommit tillbaka, tillfälligt, för att återuppleva Övertorneås "sommardagar och ljusa nätter". Karlen som höll vårt välkomsttal pratade med den felaktiga uppfattningen. Han pratade till oss som att vi bott på andra sidan jorden i 15 år och aldrig under den tiden besökt kära hembyn, och att vi ingenting visste om hur det är i kära hembyn i dag. Och eftersom vi bor i andra städer runt om i landet tyckte han att vi skulle vara bra ambassadörer för Övertorneå. Därför fick vi en broschyr med (väldigt grundläggande) fakta om Övertorneå så att vi kan läsa på så att vi kan prata om vår hemby som ambassadörer. Alltså helt seriöst, jag är uppvuxen i Övertorneå och jag vet en hel del om Övertorneå. Töntigt och tokigt kändes det. Speciellt med tanke på att det flesta som satt där på "hemvändardagen" var de som aldrig har flyttat från Övertorneå. Så allvarligt, Hemvändardagarna ska ha ett nytt namn. Snarast!

När det där var avklarat fick vi middag. En god middag så klart. Efter middagen var det dags för det allra bästa på hela kvällen: Bastubadet! När jag badar bastu så badar jag bastu. På riktigt eller inte alls. Och när det finns tre bastur att varva mellan och när det hela tiden dyker upp kul folk att prata med, glömmer man bort tiden och plötsligt har man badat bastu i tre timmar i sträck, utan paus. Det var väldigt kul, men jag kan ärligt säga att jag efteråt fick världens huvudvärk. Värsta i mitt liv. När vi satt i bussen vid ettiden på väg hem kunde jag inte svälja längre. Det var en pärs, men det löste ju sig ganska snart när jag kommit hem.
Vädret var riktigt dåligt och blött. Jag tänkte mig inte för, trampade utanför vägen, fastnade i leran och gympadojorna är inte i världens bästa skick nu.

Så ett tips för kommande "hemvändare": Bastubadet är jättekul, (jag gör det gärna igen!) men ta en vattenflaska med. In till bastun!! Timmarna går fort.

Och så har det ju varit Matarengi marknad. Marknad i byn. Marknad är kul. Det vill säga, allt som händer runt omkring själva marknaden. Knallarna klagar på dålig försäljning. Man kan ju tycka att det är en dålig sak, men jag tycker att det är bra. Det betyder att människor har tillräckligt med vett i huvudet för att inte köpa skräp. För tyvärr är det för många stånd med skräp. Vem ska köpa allt detta skräp? Jag förstår det inte. Men det finns ju undantag. Det fanns många vettiga marknadsstånd med kvalitet också!

Det är dags att börja plugga igen. När vi kom till Koivumaa fick vi ju den här broschyren som faktiskt är väldigt fin, med fina bilder, men den sa mig inget nytt. Så där behöver jag inte börja plugga. Jag tänkte läsa de här tre böckerna som vi köpt på marknaden. Jag måste ju utbilda mig till "ambassadör". Jag gillar i alla fall presenterna vi fick i Koivumaa. Vykortet var väldigt fint. (Jag är ju vykortssamlare)

Jag har länge önskat mig en skiva med fågelkvitter. Jag är så himla dålig på fåglar. Varje gång jag lyssnar på kvittrandet blir jag bara irriterad över att jag inte kan placera kvittret till en fågel. Jag har kämpat på nätet med att försöka få koll, men det går inte riktigt. Så när mamma vann fågelsångsskivan från Naturskyddsföreningens marknadsstånd kändes det verkligen som bingo för mig.

Start nu

Nu är det det här som gäller.

Jag var på Bolaget (Ötå) i går och laddade för tre dagars festande. Damen i kassan tog en ordentlig titt på mitt leg. Hon till och med rynkade på näsan några gånger medan hon studerade mitt körkort. Vad det betydde vet jag inte. Men jag kan försäkra om att det var mitt leg, och ingen annans, jag visade upp!
Ska knalla till Turovaara alldeles snart. Festandet börjar. Vad det blir får man se. Vi ses om vi ses.

Badväder

Det var möjligen på Palosaari vi stannade och badade. Eller så var det någon annanstans.


10 juli 2007: Inte båtväder. Men badat har jag. I bastun.

9 juli 1983 lördag

Den här dagen för 24 år sedan var Ingemar i Övertorneå. Ingemar den store. Boxning är inte den vackraste sporten i världen, men Ingemar Johansson är faktiskt en av Sveriges mest kända idrottsmän utomlands. 1959 korades han till Årets främste idrottsman i världen av nyhetsbyrån AP. Tre svenskar har fått utmärkelsen; Ingemar, Gunder Hägg och Annika Sörenstam. (Den sistnämnda fick givetvis priset för Årets främsta idrottskvinna) Då var han boxare. På 80-talet sprang han maratonlopp.

Autografskrivande vid korsningen Skolvägen-Lärargatan.

Jag har ingen aning om vilka personerna på bilderna är, förutom Ingemar.

PS Lotta var en svart dvärgpudel.

In i medeltiden

I dag har jag varit på andra konfirmationen för i år. Ett kusinbarn även den här gången. Ett kusinbarn som jag är fadder till! Men den här gången var kyrkan inte en timrad korskyrka från 1730-talet, utan en gråstenskyrka från mitten av 1400-talet.


Kalix kyrka är mycket vacker, men liten invändigt. Det var nog inte riktigt lika mycket folk i församlingen på 1400-talet som nu. Övertorneå kyrka är mer än full vid varje konfirmation. Då kan ni tänka er hur det blir i Kalix. Grupperna är ungefär lika stora, men Kalix kyrka har kännbart färre sittplatser än Övertorneås. Men trots att jag och mamma och pappa var så sena som endast 25 minuter i tid, fick jag äran att följa allt från första parkett. Det tack vare de andra som tagit plats åt oss.
Predikstolen, till vänster på bilden ovan, är inte lika gammal som kyrkan, den är från 1674.

På toppen av korfönstret finns ett öga. Ett öga som ser allt!

Jag tycker mycket om stjärnvalven i Kalix kyrka. Orgeln, som finns i ett av kyrkans tre stjärnvalv, är från 1974, verkligen en ungtupp i det här kyrkogänget!

Altarskåpet är originalinredning!

Här är konfirmanderna uppställda för fotografering framför klockstapeln. Inte bara orgeln, utan även klockstapeln är en ungdom i gänget här. Född så sent som 1731. (Några år före kyrkan i Övertorneå)

Kalix kyrka är mycket vacker. Tyvärr håller putsen på att ramla av. Vid senaste renoveringen användes fel material, sägs det.

En som vill in till händelsernas centrum. Och även till maten skulle jag tro.

Han är troligen hes i morgon. Om han inte har tappat rösten helt.

Första dagboken

Om jag minns rätt är den från Falun. (Pappa hade skyttetävlingar)

Nummer 2

Det här var nummer 1. Det här är nummer 2:

Egendesignad med fasta maskor och stolpar. Jag blev mer nöjd den här gången.

Angående klädinköp. Har man inte köpt ett enda klädesplagg, inte ens en socka, på nästan åtta månader har man en del att ta igen. Det har jag, och jag är mitt uppe i det. (och inte genom att sitta och virka) Min garderob ser ut ungefär som kylskåpet; tomt. Jag gillar inte att handla, varken det ena eller det andra. Men nu måste jag.

Naken sanning

Nu står de där tillsammans, i min "en in en ut"-pocketbokhylla. Egogirl och Den nakna sanningen. Jag brukar inte samma bok två gånger, men nu kändes det som att det var precis det jag gjorde. Jag misstänker kloning.

• De heter likadant. Gynning och Rosing. Linda och Lina.
• Båda är nakna på omslaget.
• Rosa är huvudfärgen på bådas omslag.
• Båda var med i Big Brother, och gjorde samma sak där.
• Exakt samma upplägg: En uppradning av vad de hittills gjort i sina liv, en massa korta kapitel med (försök till) underfundiga rubriker, och de har gjort exakt samma saker.
• Båda har Victoria Silvstedt som förebild.
• Båda har varsin medförfattare. Gynnings är dock bättre än Rosings. Det är irriterande att saker som "Vart är du?" och "tycker och tänker" passerar i Rosings bok. Inte bara en gång utan flera gånger, genom hela boken. De tre orden tycker, och och tänker på rad är den sämsta kombinationen av ord i hela svenska språket.
• Båda hade samma slags ungdom. Ingen av dem drog sig ifrån att stjäla pengar. (Gynning på eget bevåg, Rosing ledd av andra)
• I båda böckerna finns kokain i MÄNGDER.
• Ingen av dem kan sjunga, men båda har gett ut en singel.

Och sen kan man inkludera Magdalena Graafs bok Det ska bli ett sant nöje att döda dig i jämförelsen. Den skiljer sig mycket från ovanstående tvillingböcker. Graafs bok är en sammanhängande historia, medan Rosing och Gynnings böcker är snabba uppräkningar av bravaderna, men likheter finns ändå.

• Bröstförstoringar är en väsentlig del i alla tre böckerna. I Gynning och Rosings fall är det enorma sådana.
• Fotbollsspelare finns med i alla tre böcker. I Graafs: Martin Dahlin, Tomas Brolin och Magnus Hedman. I Rosings: Martin Dahlin, Tomas Brolin och Fredrik Ljungberg. I Gynnings: Mark Bosnich och George Bests son. (Hon var ju utomlands mest hela tiden)
• Pamela Anderson nämns i alla tre böcker.
• Bingo Rimér finns med i alla tre.
• Samma slags bilder är inflikade. Barnbild ensam, barnbild med syskon, en med föräldrar och så utviksbilderna.
• Linda Skugge är med i alla böcker. I Graafs bok bara med ett omdöme på omslaget. I Gynning och Rosings fall har hon en viktig roll i inne i boken.
• Och, alla tre böcker består till stor del av misshandlande män. I Graafs fall handlar det om EN man. I fallen Rosing och Gynning är misshandlande män ett mönster.
• Alla tre böcker var mycket snabblästa. Särskilt Rosings, den var extremt snabbläst.

Men jag har inget emot någon av böckerna. Hellre Gynning i bokform än Gynning i TV.

Båda Rosing och Gynning ger Linda Skugge en avhyvling. Lätt att förstå. Linda Skugge måste ju vara Sveriges största förespråkare av mobbning. (Jag hoppas att det inte finns någon värre iaf) Gynning har gett namnet "hommage à Skugge" till ett av sina självporträtt. Rosing kallar Skugge "ett riktigt svin". En bok har jag läst av Skugge, den där med hångla i titeln, och det är fortfarande den sämsta bok jag någonsin läst.

Man får verkligen leta efter skillnader om man vill ha några. Gynning beskrivs som egensinnig i sin bok, medan Rosing ger sken av att bry sig alldeles för mycket om vad andra tycker om henne, och att inte lyssna på sin egen vilja alls. Kanske inte så konstigt när folk överallt ifrågasätter henne hela tiden. Gynning ifrågasätts inte alls lika mycket. Det var väl det då. Och ja, den ena har barn och den andra inte. Då var det alldeles allt.

En annan sak: Min morfars farfars farfars mor hette Catharina Rosing, och levde i Stockholm. Undrar om hon levde ett "Stockholms kändisliv" à la 1700-tal.