Att se på fotboll

Fotbollsmaten är fixad! Avokadoröra (tack Anders P för den idén. Avokado, räkor och citron. Jag hade tänkt blanda i löken och peppar men glömde det av nån anledning. Så det ligger ovanpå), mer schalottenlök, mer räkor, tomat, gurka och morotsbröd. Blåbärssoppa i koppen. (Det bara blev så.) Boken hör även den till fotbollsmiddagen på grund av att en fotbollsmatch är så monoton.

Så nu är det bara att bänka sig, eller soffa sig, framför fotbollsnacket. Ska fotbolla mig ensam och ostört. Ska bli skönt. (Har ändå inga val. Ska jag se fotboll blir det på egen hand. Alla jag känner tycker att det roligaste med fotbolls-EM är att England inte är med.)

Svenskars fascination

Under spanande efter lämpliga mc-vägar i Motormännens vägatlas över Sverige.

- Nä men kolla så häftigt!
- Vad?
- Att det finns en by som heter Uumaa. Ooomaaa.
- Men fatta att det är mitt efternamn!
- Är det det?
- Min farfar är född just där, och tog därför det namn han tog.
- Så mitt i prick det här blev då.
- Mm.
- Men det är ju bara så häftigt. 4 av 5 bokstäver, vokaler!
- Piteå och Luleå har 3 av 5. Umeå har 3 av 4.
- Det är en jäkla skillnad. Försök komma på en annan ort i Sverige som har 4 av 5 vokaler!
- Tjaa, ja! Aapua!
- Ja. En finnhåla igen.
- Aapua är faktiskt en av Övertorneå kommuns största byar. En jättefin by.
- Men ändå en finnhåla.

Svenskars fascination över det finska språket verkar aldrig ta slut. Men så är det också ett intressant språk. Jag vet inte, men jag kommer inte på någon ort i Sverige "på svenska" med motsvarande fördelning av konsonanter och vokaler. Finns det? Trots att svenskan har fler vokaler att ta av.

Gissa bilden!

Vad och varifrån är det här?
(obs. inte Tornedalen)

Ja, Bälingeberget, förstås. Där det finns ett coolt klapperstensfält och jättehäftiga gamla träd och en massa annat att känna på. På andra sidan om Lule älv syns klocktornet i Gammelstad.

Antti Keksi

När jag skrev om Grape här i bloggen citerade jag några rader ur professor Björn Collinders översättning av Keksis kväde om islossningen 1677. Grapes minnessten ligger som sagt på östra sidan om Torne älv. En minnessten tillägnad Keski finns på den västra, på en kulle i byn Korva.


Antti Mikkelinpoika Keksi, Anders Mickelsson Keksi, (o. 1622-1705) den första kända finska allmogeskalden. Han använde samma versmått som i Kalavala, runometer, som funnits i finsk folktradition sedan urminnes tider. (Det finska ordet runo betyder dikt.) Melodin och rytmen gjorde ju att dikterna bevarades, trots att de var oskrivna. Två av Keksis kväden nedtecknades sedan, i slutet av 1700-talet: Det humoristiska om islossningen 1677, och det satiriska om prästen Nicolaus Nicolai Ulopolitanus, kyrkoherde i Övertorneå från 1641 till 1676.
Texten på stenen är tagen ur kvädet om islossningen. På andra sidan om stenen finns översättningen till svenska: "Men jag Keksi ser från kullen, blickar ned från branta backen, Torakankorvas trygga fäste" En engelsk översättning finns på informationsskylten vid sidan om stenen.
Stenen restes av Övertorneå hembygds- och turistförening 1955, efter ett förarbete av bland andra Emil Grym, ordföranden i föreningen. Som ytterligare kuriosa kan jag säga att det var min farfar som körde stenen från tillverkningen i Piteå till Korva.
Erik Wahlbergs bok om "bondeskalden Antti Keksi" utgiven som nummer 45 i Tornedalica-serien är en mycket användbar bok. I den finns mycket.

Har man rötter i Tornedalen är chansen mycket stor att man hittar Keksi bland sina förfäder. Går man tio led tillbaka finns ju 2 upphöjt till 10 dividerat med 2 möjligheter att hitta en särskild person. 512 alltså. Går man 11 led tillbaka finns 1024 möjligheter. Dessutom är barnafödandet per familj högt.

Antti Keksi är bland annat min:
Morfars mormors farfars morfars morfar
Han är också min:
Farmors farsmors farfars morfars morfar
Och min:
Farmors mormors mormors farmors farmors far

Dessa tre grenar är alla ur Keksis dotter Cecilia. Cecilia var gift på Korvola hemman i Kuivakangas med bonden Johan Staffansson.

Keksistenen ligger på en kulle precis vid Hietalas handelsträdgård. Man kan knalla upp till kullen, se ut över älven, och tänka på att det är samma utsikt som Keksi hade. Utsikten är vacker därifrån. När man är nöjd kan man gå ner till handelsträdgården och köpa gurkor och tomater, färska kryddor, blommor eller plantor. Korva är värt ett besök!

En riktigt bra grej

Den här boken är ett måste. En typisk bra att ha-grej för alla Övertorneåska hushåll.
Den finns på biblioteket och turistinformationen för endast 25 kronor. 52 sidor om 27 besöksmål i kommunen. Intressant text, bra fotografier och kartor. Den är jättebra!
"För dig som vill veta mer om naturen i allmänhet och i synnerhet om naturen i Övertorneå" Idé, text och foto: Rolf Lahti.

De här små röda husen som man ser lite här och där i kommunen är inte några behållare för hundbajspåsar. De finns uppsatta vid varje besöksmål från boken. Siffran på huset anger siffran i boken. (16 är Särkijärvi)

Den här tallen som ser ut som en gaffel finns vid litet rött hus nummer 10. (10 är Kattilakoski) Bild från den 8 juni 2008.

Studenthelgen

Detriot Red Wings har vunnit Stanley Cup, Ivanovic och Nadal har vunnit franska öppna, fotbolls-EM har börjat, och jag har frotterat mig med släkten den här helgen. Yngsta kusinen har tagit studenten. Nu har jag inga fler kusiner som ska studenttas.

Balen var i fredags. Jag kan försäkra er om att alla såg otroligt vackra ut. Dagens studenter har mer koll än vi hade på vår tid för 13 år sedan. De visste precis vad de gjorde när de valde modeller, färger, frisyrer etc. Tidlöshet är bästa modet. Klänningarna jag såg i fredags kan tjejerna säkert använda i flera flera år till, om de vill. Klänningarna är enklare nu, men samtidigt fantasifullare, och framför allt mer användbara. De skulle till exempel kunna användas på en promovering. Min gamla klänning skulle inte passa där. (Man kan tro att jag tycker att klänningarna är snyggare nu bara för att dagens klänningar förstås är modernare, men jag tyckte faktiskt inte ens på vår studentdag att vi såg så snygga ut.)

Det var tionde året med studenter i Övertorneå. Jag hade hemskt gärna gått gymnasiet i Övertorneå. Inget fel på Haparanda, men jag känner mig bestulen på så mycket. För min egen del var det synd att jag inte fick möjlighet att gå gymnasiet i Övertorneå. För kommunens del var det ännu mera synd. Det är ju rent förödande för en kommun att skicka iväg samtliga sina sextonåringar så där. Samtliga! ur en årskull, som fortfarande är barn. År efter år, i massor av år. Jag förstår inte varför gymnasiet kom så sent. Det är jättemärkligt, särskilt med tanke på att det satsades så mycket på oss under grundskoletiden. Vi var prioriterade, så kändes det. Hur var tankegångarna i kommunen för tjugo år sedan angående det här? Men, nu finns gymnasiet. Bättre sent än aldrig!

För att en kommun ska frodas och utvecklas är ju möjligheterna till utbildning bland det viktigaste. Övertorneå är ändå, trots gymnasieavsaknaden, en kommun med stark utbildningstradition, med till exempel Tornedalens folkhögskola (grundad 1899) och Utbildning Nord. Det finns goda utvecklingsmöjligheter på den fronten i Övertorneå. Där finns potential. Man ska satsa på sådant man är bra på. (Uranbrytning är ett exempel på sådant som jag INTE tycker att kommunen ska satsa på. Vi behöver inte vara desperata.)

Men nu ska vi glädja oss åt de nyblivna studenterna tycker jag. Världen är deras. Jag har inga bra bilder att visa, men det gör ingenting för det har Kuriren. Av mig får ni i stället Kattilakoski.

Kattilakoski den 8 juni 2008.

Övertorneå tonight

ESC för 20 år sedan

En dryg vecka har gått sedan ESC. Jag har haft så mycket för mig den här veckan att jag inte hunnit med post-ESC-deppet. Ingen större idé att ta det deppet nu i efterhand heller.

Ukraina har vuxit. Lyssnat mycket på den. Låten är snyggt gjord. Ani Lorak är snygg, och framförandet var snyggt. Ni som hävdar att det är skillnad på nåt teoretiskt öst och väst får gärna berätta vad som låter öst med Shady Lady. För mig låter det bara som modern musik, på internationell engelska. Turkiet är fortfarande min favorit dock. Plain rock. Klassiska schlagrar är det inte många som bryr sig om i dag. Sånt nostalgi-bryr man sig bara om. Så därför blickar jag åter till ESC 1988.

ESC Valborgsmässoafton 1988 i Dublin
1988 firade Dubh Linn lämpligt nog millennium. 988 tog irländarna staden av vikingarna. Det är lätt att förstå att det är det som firas, inte vikingarnas grundläggande 841. Man kan förstå programledaren Pat Kenny när han under introduktionen sa att han pratat med the Norwegians. "I have to say they are much better behavied than their ancestors where 1000 years ago. I can assure you they haven't pillaged a single monastery along the way. But who knows if they don't win, what'll happen tomorrow morning."

Sen fick vi se ett hopklipp bilder med artisterna på olika ställen i Dublin. Hopklippet slutade med att världens starkaste man, islänningen Jón Páll Sigmarsson, bar sina två landsmän i gruppen Beathoven på varsin arm. Pat Kenny efteråt: "I've heard of people being carried home after a night out in Dublin." Att det var ett skämt fattade jag inte då. För mig betydde det helt enkelt att man blir buren hem, bara för att det är kul.

Islänningarna fick starta tävlingen. I sitt vykort fick gå på hurlingmatch. (Självklart tog irländarna med sin nationalsport i första vykortet.) Hurling är den livsfarliga sorten av landhockey. Klubborna far och flyger och viftas åt alla håll, inga skyddande regler mot hög klubba, inga skydd över huvud taget.
Islands bidrag var en uppradning personer och berömdheter de beundrar; skådespelare, författare, politiker, kompositörer, Herkules och Jón Páll Sigmarsson.

Italiens vykort hade också sporttema; Road Bowls. Irländare verkar gilla livsfarliga sporter. Som namnet antyder är det på vägarna de leker. Vinner gör spelaren som når mållinjen med minst antal kast. Så det är ingen precisionssport, precis. Halva Europa fick se en liten hund med nöd och näppe klara sig ifrån att bli knockad av stålklotet.

Sverige hade startnummer 2. Tommy Körbergs vykort var en flygtur med Ryanair med Billy Butt som kapten. (Är det ett plan man vill vara ombord på?) Py Bäckmans Stad i ljus är i alla fall ett av Sveriges bästa bidrag tycker jag. Eller Stadilos som Pat Kenny uttalade det. Tyvärr hade Tommy Körberg råkat bli rejält förkyld lagom till ESC, och Stad i ljus kom bara på tolfte plats. (Av 21 tävlande.)

Telefonen ringde hemma hos oss under Turkiets bidrag. Ringa till någon mitt under ESC? Det gör man ju bara inte. Det var en kompis till pappa som hade något ärende. Han hade väntat med att ringa tills Turkiet kom, eftersom ingen ändå lyssnar på Turkiets bidrag.

Schweiz hade hyrt in en Kanadafransk sångerska. Hennes vykort var det minst glamorösa. Hon fick åka traktor på torvmosse. Det var Europas första bekantskap med Celine Dion. Celine ute på en torvmosse på irländska landsbygden. Hon vann ju, som alla vet. Ne partez pas sans moi.

Schweiz vann, endast en poäng före United Kingdom med sången Go, framförd av Scott Fitzgerald. (Han hette inte bara Scott, han var också skotte.) UK:s elfte andraplats i det 33:e ESC. Det har blivit några till sen dess. Danmark blev trea med en klassisk schlager som troligen inte ens skulle ha gått till final om det hade varit i dag. Luxemburg blev fyra med en låt som jag tycker är väldigt bra, och håller än. Croire, som sjöngs av Lara Fabian. Norge blev femma. Helt okej. Norrmännen slapp plundra kloster efteråt.

1988 var ett ESC-år med mycket rosa och många hockeyfrillor.

Mina enkla svar på svenskarnas stora problem

Gårdagens stora fråga i SVT:s gomorronsoffa:
Hur kunde det enormt upphaussade svenska bidraget, som enligt experter och jounalister var storfavorit, hamna i bottenträsket?
En av livets stora frågor. Svenskarna sitter och river sig i håret i huvudbry utan att fatta hur det verkligen kan gå ihop.

Tre personer som är "experter och juryproffs" sitter i soffan och ska förklara.

Att namnge personerna är onödigt, för samma påståenden kommer från flera andra håll. Så jag kallar personerna 1, 2 och 3.

1: "Jag tror inte att vi kan förklara det, mer än att det går inte längre att tippa. Det går inte att förutse längre. Hero är ju en klassisk schlager, och bra. Den måste ju komma bland de tio iaf, tänkte man. Nu är det bevisat. Det går verkligen inte att förutse."

Jo, det går alldeles utmärkt att förutse vinnaren. Jag kollade som vanligt Svenska spels odds. Ryssland hade så lågt odds att det var meningslöst att sätta pengar på dem. Storfavoriten enligt alla stora bettinglistor i Europa var Ryssland. Ukraina, Armenien och Serbien var andra favoriter, som slutade på platserna 2, 4 och 6. Svårt? Nej, det är faktiskt lättare nu när man har semifinalerna att utgå ifrån. Heros största problem var kanske just att den är klassisk, dvs. den hör inte hemma i nutiden.

2: "Det finns ingen logik längre. Jag försökte analysera de bidrag som hamnat högst och se vad jag hittar för linjer, men nä, det går inte. Det finns ingen logik längre."

Analysera? Idiotgöra. Logiken är att de bästa bidragen hamnar högst. Det var den analysen det. (Om jag får skryta lite så skrev jag tidigare att det ligger i tiden att antingen vara kärlekskrank karl eller powergirl. Kolla resultatlistan.)

3: "Det är inte det svenska systemet (Melodifestivalupplägget) det hänger på. Då vore det rätt enkelt om man kunde tänka så. Vi har ju en annan musiksmak. Ska vi forma oss efter vad vi tror att de ska tycka, eller ska vi ta fram låtar som vi i Sverige tycker är bra?"

Jo, det är faktiskt enkelt. Finns ingen anledning att tro att man behöver krångla till saker.

1: "Det är inte det svenska systemets fel. Vi röstar fram låtar som vi tycker är bra. Vi kan ju inte sitta medvetet och ta fram låtar som vi tycker är "så där" bara för att det nog funkar i Europa."

Nej! Vi röstar inte fram låtar som vi tycker är bra. Vi röstar fram låtar som vi tycker inte är så hemskt dåliga. Under de senaste 25 åren har knappt något nytt blod kommit in. Det är samma låtskrivare år efter år efter år. Det är samma artister år efter år efter år. Det är till och med samma låtar år efter år efter år. Melodifestivalen är en inavelsfabrik. Alla låtar är korsningar mellan andra melodifestivallåtar, som är korsningar mellan andra melodifestivallåtar. Snart parar sig Melodifestivalen med sig själv.

2: "Frågan är vad vi vill ha ut av tävlingen? Vill vi vinna, eller vill vi skicka bra musik? Det är faktiskt olika saker. Kanske hederligast och ärligast att skicka något vi kan stå för, men vi vinner ju inte med det."

Jo, jag skulle gärna se att Sverige skickade någon bra låt snart.

2: "Charlotte har ju rest runt så mycket. Det har lagts ner så mycket pengar på hennes promotion, och det har inte haft någon betydelse. Vad är det som fungerar egentligen? Det är också nåt som man inte vet. Vad spelar roll och vad inte?"

Det som spelar roll är låten och artisten.


Det var det. Jag hade inte tänkt ta upp det här, men jag är hyfsat less diskussionen om öst och väst. Det är svammel. Det finns inget sådant. Det är bara något som kommit till för att dåliga förlorare ska ha något att projicera sitt missnöje på.
Musiksmak är faktiskt ganska universellt. Musik är teknik och naturvetenskap med frekvenser och harmonier. Sedan är det individuellt vilken musikstil man har, men man kan inte påstå att den är så nationalkollektiv som "schlagerexperter" har hittat på. Musik förenar mer än den skiljer åt.

Lösningen på svenskarnas problem är att konservatismen måste bort. Nyskapande premieras alltid vid telefonomröstningar, men nästan aldrig vid juryomröstningar. Så det första som ska göras är att helt slopa "expert"juryn i Melodifestivalen. Nu direkt. Det är inget att fundera på trögsvenskar. För det andra måste nog högsta hönset bytas ut. Över 3000 bidrag skickas in till Melodifestivalen varje år, ändå är det samma 32 bidrag som tävlar år efter år efter år... miiil etter miiil etter mii-iiil... nul points

Efter ESC 2008

... och det här är min rangordning av bidragen.

• För att säga något bra om Ryssland, så är de bra på konståkning. (Om ni vill lyssna på Dima Bilan, lyssna på Never Let You Go i stället, den han kom tvåa efter Lordi med. Mycket bättre.)
• Det gick betydligt bättre för länderna från semi 1, än för dem från semi 2.
• Ryssland fick 7 tolvor. Tvåan Ukraina fick bara en, från Portugal. (Som alltså bara gav 10 till Spanien.) Av Rysslands 7 tolvor kom 6 från f.d. sovjetiska republiker, den 7:e kom från ryssvänliga Israel. Trean Grekland fick 6 tolvor, från geografiskt vitt skilda håll. Fyran Armenien fick 8 tolvor, även de från utspridda håll i Europa, bland annat från både Belgien och Nederländerna.
• Sverige blev bara tolva i semifinalen, och tog sig till final med hjälp av den nya regeln som säger att ländernas backup-jury bestämmer det tionde och sista landet till final. Inte konstigt att Björkman gillar den nya diktatorsregeln. Jag tycker att det är en tråkig och cynisk regel. Som tur är är det en minimal regel som knappt syns. I semifinal 1 hade den ingen verkan.
• Varför fick Grekland det bästa vykortet? (ett hånglande par)
• United Kingdom blev sist. I bottenträsket för sjätte året i rad.
• Bulgarien måste ha Europas sämsta musiksmak. (Mest annorlunda iaf.) 12 poäng till Tyskland som totalt bara fick 14 poäng.
• Fienderöstning. Azerbajdzjan och Armenien ignorerade varandra totalt. Extra anmärkningsvärt i och med att det gick bra för båda länderna.
• Vid fyra tillfällen bytte länder tolvor med varandra. Armenien och Ryssland. Bosnien-H och Serbien. Turkiet och Azerbajdzjan. Island och Danmark.
• Anna Sahlin var mycket bra som Estlands röstavlämnare. Det kan man inte säga om Sveriges dito. Pinsamt!
• Det till Melodifestivalen ratade bidrag som i stället emottogs av Lettland, skrapade ihop 36 poäng mer, och 6 placeringar bättre än Sverige. Dålig dag för Björkman?
• Sverige fick poäng av 13 länder (31 %). Island, Danmark, Norge, Finland, Estland, Litauen, Spanien, Cypern, Israel, Ungern, Malta, Albanien och Serbien.
• Sverige gav inga poäng till Ryssland. Inga poäng till tvåan Ukraina heller.
• Minns att det bara är ett drygt år sedan "experter" senast sa att en ballad aldrig mer kommer att vinna. Nu har en ballad vunnit två år i rad. Trots telefonröstning, jo.
• Och så måste jag säga att jag gillar Thomas Lundin i programmet Inför ESC jättemycket. Väldigt klok man.

Finalen i kväll

Mina favoriter i kväll: Azerbajdzjan, Turkiet och Finland. Turkiet rockar på bra.

Mina andrahandsfavoriter: Island, Bosnien-Hercegovina, Armenien och Ukraina. Ukraina har ett snyggt nummer. (Ukraina har haft intressanta bidrag fem år i rad nu. Bra jobbat.)

Ska även bli intressant att se: Kroatien, Frankrike och Spanien. Man kan tro att man sitter och lyssnar på P4 Finnmix när Kroatien drar igång.

Kvällens sämsta: Tyskland med sin förfärliga falsksång, och Lettland med sin så billiga och så dåliga låtkvalitet. (Jag hade gärna bytt ut Lettland mot Schweiz.)

Angående Sverige: Superproffset Charlotte kan få vad som helst att låta bra, men annars är Hero inte min stil alls. Låten väger för lätt. (Som alla Kempes låtar. Samma sak om och om igen.)

Angående Serbien: Det finns två musikstilar i ESC som jag har svårt för. Den ena är nordisk slätstruken schlagerpop. Den andra är balkanballader. Men jo visst, det är väl bra, men tråkigt.

Angående Norge: Se Serbien ovan.

Angående Ryssland: Killen ser blåst ut, låten är dålig, men ryssar är bra på konståkning.


Luuk har en chans på sig att skärpa till sitt kommentatorskap. "Ni får gärna rösta på dåliga bidrag" Jag orkar inte lyssna på sånt idiotiskt prat. Dåliga förlorare är bland det tråkigaste som finns. Det fina med semifinaler är att man får chansen att sålla bort det värsta skräpet till finalen. Sedan får bästa bidrag vinna. Om det är Sverige eller något annat land spelar väl för fasen ingen roll alls? En kommentator ska vara väl påläst och insatt i ämnet, opartisk och gärna kul också. Luuk är inget av det. Det duger inte med "vilken låt var det där nu?" Bisittaren räddar ju situationen till viss del, men det skulle ju vara bättre om han var ensam i båset.

Vad som gömmer sig under golvet

Övertorneå kyrka var en begravningskyrka. Människor begravdes alltså direkt under kyrkan. Man bröt bara upp golvplankorna och begravde folk. Gravar finns under hela kyrkan, men prästerna begravdes under koret.
I boken "Glimtar ur Övertorneå sockens tidigare historia" av Bror Muotka med urval och bearbetning av Gunnar Kieri, står det så här: "I Övertorneå kyrka finns under koret minst två gravkammare. I den ena av dessa står ett femtontal kistor. I den andra, som delvis ligger under predikstolen, är i varje fall kyrkoherde Martinus Kempe begraven. Han avled den 11 februari 1686. I kyrkans kor är ett enkelt epitafium (minnestavla), en svart tavla med latinsk inskrift i guld, uppsatt. Kempes stoft låg ännu 1934 oförmultnat kvar i graven nedanför predikstolen."
Det epitafiet finns på väggen där man går upp till predikstolen. I samma bok står att kyrkoherde Erik Brunnius (1660-1741) familjegrav finns mitt i koret.

Det här är bilder från senaste restaureringen, mellan åren 1969 och 1971. Det är min pappa som är fotografen.

Man kan undra vilkas gravar det är. Men det här är under koret i alla fall. Här ser man golvet i koret uppbrutet.

Här har man öppnat kistan som syns överst på den mittersta bilden.

PS Nuvarande kyrka är ju byggd mellan 1735 och 1737, men tidigare fanns där en mindre kyrka, den som byggdes där precis efter att Särkilax förstörts av vattnet.

Besök i kyrkan

Som jag skrev så var jag på konfirmation på pingstdagen. En ovanlig pingst eftersom det snöade och var kallt. Inne i kyrkan var det däremot inte kallt. Kyrkan var fullsmockad som vanligt.
Det var en fin konfirmation, så klart. Trots snön, och trots att jag saknade namnlistan som brukar finnas med på bladet. Namnlistan tycker jag ska återinföras!

Det var pingstdagen det, en kyrka full med folk. På lördagen (pingstaftonen) fick jag däremot vara ensam i kyrkan! Det var en kul grej. Jag råkade gå förbi kyrkogården, och gick omkring där då en kyrkvärd frågade mig om jag ville se kyrkan. Kyrkan var ju låst men han öppnade åt mig. Sedan visade han och berättade saker för mig. Mycket visste jag ju redan, men mer fick jag veta. Sedan fick jag vara ensam och se mig omkring i min egen kyrka i lugn och ro. Förutseende nog hade jag kameran med mig. Mindre förutseende var att batteriet tog slut. Jag kan bli irriterad när det tar slut så där mitt i något, men jag blev inte det minsta berörd av det. Jag var nog så nöjd över att ha fått en privat guidning i kyrkan. Ja, och så visste jag ju att jag skulle tillbaka kyrkan dagen därpå.

Övertorneå kyrka är en praktfullt utsmyckad kyrka. (Vi kan vara glada för att kyrkan kom till INNAN laestadianismen.)

Kyrkan är korsformig. Koret finns i östra armen. Bakom väggen finns sakristian. Väggen togs bort 1935, men sattes upp igen vid restaureringen 1969-1971. Altartavlan, föreställande "påskmorgonens änglauppenbarelse för kvinnorna vid Kristi grav", målades 1903 och är en kopia av en målning i Molde kyrka i Norge.

Skulpturerna i kyrkan är en historia för sig. Det sägs att de har stått i Uppsala domkyrka och kom till Särkilax runt år 1500 som en gåva av ärkebiskop Jakob Ulfsson. 1615 tog vårfloden hela kyrkan, inklusive träskulpturerna. Skulpturerna hittades senare på land.

Skyddsmantelmadonnan är väl tillsammans med orgeln de kändaste föremålen i kyrkan. När skåpet är stängt syns Maria med sonen i famnen. Öppnar man hennes mantel ser man Fadern med utsträckta händer.

Under södra läktaren finns Petrus och Sankt Olof. Petrus, till vänster, har Boken i ena handen och himmelrikets nycklar i den andra.

Sankt Olof, Norges nationalhelgon, står på en drake/ett odjur, som symbol för att han besegrat hedendomen.

Helgonprinsessan, Sankta Birgitta och Sankt Erik. Helgonprinsessan, med en bok i högerhanden, är troligen Sankta Katarina av Alexandria. Sankt Erik, Sveriges nationalhelgon, har ett riksäpple i vänsterhanden och riddarrustning.

Bredvid de ovan nämnda står Sankt Sebastian.

Sankt Göran med draken och prinsessan. (Prinsessan är en kopia.)

Norra läktaren. Sankt Göransgruppen finns under läktaren till vänster. Under läktaren till höger finns Helgonprinsessan, Birgitta och Erik (och Sebastian).

Varje läktarbarriär har 12 målningar. Norra läktaren har de 12 apostlarna med sina martyrredskap. Den södra har passionsmotiv, och orgelläktarbarriären har bilder ur gamla testamentet.

Övertorneå kyrka den 11 maj 2008. Konfirmationsdagen.

Övertorneå kyrka den 10 maj 2008. Pingstafton. (Mellan kyrkan och klockstapeln, i älven, syns en snö- eller ismassa vid Vasikkasaari.)

Trekvart kvar till ESC 08

Årets bidrag går att dela in i olika grupper:

1. Skämt (Estland, Irland, Belgien, Spanien, Lettland m.fl.)
2. Powergirls (Slovenien, Armenien, Grekland, Ukraina m.fl.)
3. Kärlekskranka män (Montenegro, San Marino, Ryssland, Schweiz m.fl.)
4. Bonusgruppen (Island och Bulgarien som kör techno)

Det ligger i tiden att vara ett skämt, en powergirl eller en kärlekskrank karl. Det är modernt. Sedan har vi också en grupp där bland andra Portugal, Rumänien och Ungern finns. De är fortfarande kvar i 80-talet.

Och så har vi då Finland, som är i en klass för dig. De ska vara powermen.

Mer än bara kalenderbiteri

Jag har fler intressen än sport, believe it or not.

I "I vilda spår" nämns frun Kerstin på två ställen i boken. Vid första tillfället serverar hon "kaffe och bullar på löpande band timme efter timme var och varannan dag hela veckan", till journalister och fotografer.
Andra gången får man veta att hon är hemma och visar prissamlingen till folk som kommer för att få se den. Och så får man veta att de har en son som inte är lätt att hålla styr på, och att det skulle ha behövts två mammor för att passa på honom.
Mig veterligen har, tyvärr inte alla, men de flesta barn just två föräldrar.

Alltså, inget ont om någonting här. Det är bara intressant.


Ja, var ska vi hitta dem? Frågan är ifrån en sammanfattning som gjorts efter OS i Innsbruck 1964.

(Toini är Toini Gustafsson. Fyra år senare, i Grenoble 1968, tog hon ju som bekant dubbla guld. Att hon var mamma uppmärksammades givetvis. Ingenstans står det att Jernberg var pappa. Britt är Britt Strandberg och hon, tillsammans med Toini och Barbro Martinsson, tog silver i stafett 1968)

Jag ska återkomma till de där gamla OS-magasinen. De är jäkligt intressanta.

I vilda spår

Senast lästa bok: Sixten Jernbergs I vilda spår.

Jag antar att alla vet vem Sixten Jernberg är, men om nu någon, mot förmodan, inte vet det, så är han född 1929, uppvuxen i Limedsforsen i Lima socken i nuvarande Malung-Sälens kommun, tävlade för Lima IF under hela sin karriär och är den svensk som har flest OS-medaljer. Nio stycken. 4 guld, 3 silver och 2 brons.

Han skrev boken 1960, då han var 31 år. Boken täcker alltså bara första halvan av hans skidkarriär, men han hade ju mycket att skriva om ändå! Vilda spår. Särskilt jaktspåren, efter djur alltså. Galna jakthistorier. Annars är det ju också jakten på skidåkare boken handlar om. Fast Sixten var nog den som ofta var jagad.

Det här var på den tiden längdskidåkning handlade om finnar, norrmän, ryssar och svenskar. Svenskarna var på den här tiden masar och "norrlänningar". "Dalarna och Norrland slogs om skidhegemonien" som det står i boken. Eftersom jag tycker att "Norrland" är ett totalt ointressant begrepp, så måste jag nämna att dessa "norrlänningar" till skidåkare, i nästan alla fall, är västerbottningar (Lill-Järven Larsson, Sture Grahn, Assar Rönnlund med flera). Det var norrlänningarna det. Dalmasar som är omskrivna i boken är till exempel Per-Erik Larsson, Gunnar Samuelsson, Janne Stefansson och Rolf Rämgård. Norrmän: Martin Stokken, Hallgeir Brenden, Håkon Brusveen. Ryssar: Vladimir Kusin, Pavel Koltsjin, Fedor Terentjev. Finländare finns givetvis också med, särskilt en finländare: Veikko Hakulinen. Många sidor ägnas åt fajter mellan Hakulinen och Jernberg. De var ärkerivaler. Hakulinens OS-facit tål också att nämnas; 7 medaljer. (Senare under 60-talet fick Jernberg en annan finsk rival; tornedalingen Mäntyranta)

Jag gillar levnadsbeskrivningar. (Och så gillar jag ju sport också) Mycket trevlig bok.

Sixten Jernbergs OS-resultat:
Cortina 1956: Silver 30 km, Silver 15 km, Guld 50 km, Brons stafett
Squaw Valley 1960: Guld 30 km, Silver 15 km, Femma 50 km, Fyra stafett
Innsbruck 1964: Femma 30 km, Brons 15 km, Guld 50 km, Guld stafett
12 starter, 4 guld, 3 silver, 2 brons, en fjärdeplats och 2 femteplatser. Aldrig sämre än femma i OS.

Veikko Hakulinens OS-resultat:
Oslo 1952: Guld 50 km (hans enda start det året)
Cortina 1956: Guld 30km, Fyra 15 km, Silver 50 km, Silver stafett
Squaw Valley 1960: Sexa 30 km, Brons 15 km, Silver 50 km, Guld stafett

Nyfrigiven älv

Hyfsat skönt med en bastu nu, efter en cykeltur längs stranden.

Advent eller pingst?

Har jag varit på adventsgudstjänst eller på konfirmation? Ingenting tyder på det senare. (Förutom nån bofink)

Bikinipremiär

Blå himmel, kvittrande fåglar, solsken och värme. Precis som sommar, om det inte hade varit för utsikten jag hade när jag låg och solade; kala träd och massor av snö. Och, inga mygg!!

Åkt från Luleå till Övertorneå i förmiddags med moster och morbror. Fin biltur. Renarna låg och solade vid vägkanterna, svanarna vid fjärdarna, och 17 tranor i plogformation.

Okej, nu ska jag rulla till Kuivakangas. Trevlig maj till er!

Mer att läsa om Tornedalen

Det var ett tag sedan, men nu har jag läst något igen. Och åter igen något tornedalskt.
Det här häftet innehåller: Tankar, minnen, känslor, andra världskriget, konstigt nog nästan inget om bastu, sport, 30-talets reformer och oroligheter, skolan, hur en "gåtkväll" kunde gå till, älv och vatten med mera.

Edvin skriver om en skolresa de gjorde våren 1929 när de gick i tredje klass. Klassen, från Koivukylä (Hedenäset alltså), fick åka tåg till Övertorneå. När jag gick i tredje klass, våren 1986, fick vi, från Övertorneå, åka på skolresa, till bland annat Hedenäset. Fast vi åkte buss, inte tåg.

Annat intressant: Om försvarslinjen. "Stenarbetare från Bohuslän kom med sina jättekranar och byggde stridsvagnshinder, bunkrar och bergrum. De transporterade bort en tredjedel av Luppioberget." En tredjedel av Luppioberget?!
Jag har försökt snoka lite i ämnet stridsvagnshinder. NE säger att cirka 152 ooo meter sådant anlades i Sverige åren 1939-40. Drygt 15 mil bara? Den här på bilden nedan är ganska lång bara den. Är det någon som vet att uppskatta ungefär hur många meter det anlades totalt i Sverige under andra världskriget? Det som gjordes åren 1939-40 kan väl inte vara allt.

Edvin står för mer än hälften av innehållet. Bland annat skriver han mycket om arbetarrörelsen. Det intressanta är hur mycket det har gemensamt med den andra boken jag läser just nu; Marklund och Snickares "Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra". Sverige hade aldrig blivit ett samhälle av välfärd utan arbetarrörelsen. På samma sätt kommer Sverige aldrig att bli ett samhälle av jämställdhet utan att kvinnor håller ihop. Med arbetarrörelsen vann alla, även egendomsägarna. På samma sätt vinner alla på jämställdhet, även män. Genom sammanhållning och solidaritet vinner individen. Bäst att jag går och läser ut den boken också så att jag kan sammanfatta den snart.

Stridsvagnshinder (eller pansarhinder). (Höstbild)