I tonernas värld

I tonernas värld. Av Titt Fasmer Dahl (en norsk författarinna, så det blir en pinne i "rätt" kolumn för min procenträkning.) Från 1947. Om tre kompositörers barndom och liv: Bach, Beethoven och Schuberts. Boken riktar sig till äldre barn. Med andra ord: Perfekt för mig! "En sonat är ett större musikstycke, skrivet för enbart piano eller för något annat instrument och piano, och uppbyggt enligt bestämda regler." "...och så kom den berömda Forell-kvintetten till. En kvintett är ett musikverk för fem instrument." Förklaringar till allt. Och så tecknade bilder. Det finns en massa intressantheter i boken. Om Beethovens nionde symfoni, EU:s "nationalsång" alltså: "Med missa solemnis och den nionde symfonin, som han samtidigt arbetade på, vill Beethoven säga oss att han tror på en allsmäktig Gud som styr människornas liv."


När biblioteket i Övertorneå rensade ut böcker en gång för cirka 20 år sedan, tog jag bland annat den här boken.





I tonernas värld var jag också i torsdags när jag var i Kulturens hus och lyssnade på Norrbottens kammarorkester med Christian Svarfvar som violinsolist. Klassisk musik i två timmar. Mendelssohns violinkonsert från 1844 och Beethovens sjunde symfoni. Det var verkligen bra! (Det är märkesår även för Mendelssohn i år. Han föddes 1809.)

Mannen från S:t Petersburg

Den här är utgiven 1982, och från mammas bokhylla.
Det är juni 1914. Första världskriget är på väg att bryta ut. England har bråttom att hitta allierade och vänder sig till Ryssland. En ung rysk amiral kommer till England för att förhandla. Men hack i häl har han en mördare som ska se till att det inte blir några överenskommelser mellan Ryssland och England. Spännande värre!
Politik, engelsk societet, rysk aristokrati och en ung radikal flickas uppvaknande med suffragettrörelsen.

"I Sibirien hade han fått lära sig den yttersta sanningen om förtryck: att det fungerar genom att vända dess offer mot varandra i stället för mot förtryckarna."

Historien om världens mest kända ekvation

Jag har läst en bra bok igen. En biografi, men inte om en person, utan om en ekvation! Mycket Einstein förstås, men flera andra trevliga gubbar också, och många otrevliga gubbar, och några damer.

Ekvationen har varit med om mycket. En del av boken handlar om andra världskriget, om kärnvapenskapplöpningen mellan USA och Nazityskland. Ljushastigheten i kvadrat är ju ett fantastiskt stort tal, så även liten massa kan ge upphov till stor mängd energi. Eller som propagandaminister Goebbels skrev i sin dagbok: "Enorm ödeläggelse kan åstadkommas med minimum av ansträngning." Tyskland var en supermakt inom naturvetenskapen, medan USA före kriget var ett u-land. Vi vet ju att USA "vann" kapplöpningen, mycket tack vare de många fysiker som var tvungna att fly Europa. Little Boy och Fat Man dödade 200 000 människor på några sekunder, och USA gick ifrån att vara en avkrok till att bli en stormakt inom naturvetenskapen. Och har så varit sedan dess.

Och så måste jag ta med ett stycke ur boken som jag tycker är särskilt intressant.

"Hon hade en lång rad älskare, bland andra Pierre-Louis Maupertuis. Deras kärlekshistoria hade börjat med att de studerade matematiska kalkyler tillsammans, men han skulle ge sig ut på en polarexpedition och på sådana kunde inte kvinnor i 1730-talets Frankrike följa med - oavsett hur intelligenta, starka och uthålliga de var. Emilie var alltså lös och ledig. Hon hade några halvhjärtade affärer medan Maupertuis gjorde de sista förberedelserna för expeditionen, men vem kunde inta hans plats? Då träder Voltaire in på scenen. Emilie träffade Voltaire på operan och det faktum att Maupertuis fortfarande var kvar i Paris skapade inga större problem. Voltaire skrev en dikt till Maupertuis, där han hyllade honom för att han, som ett slags modern argonaut, vågade bege sig till Nordpolen i vetenskapens namn. Sedan skrev han en dikt till Emilie och noterade att han själv minsann inte var så trolös att han bytte ut henne mot en expedition till Arktis. Detta var en smula orättvist mot Maupertuis, men Emilie tog inte illa upp."

Den här expeditionen är den franska gradmätningsexpeditionen till Tornedalen!

Gamla favoriter

Jag gillade Agaton Sax när jag var liten. Jag gillar Agaton Sax nu.

Det finns elva Agaton-böcker. De här är de två första, från 1955 respektive 1956. Agaton Sax är 50 år och har plommonstop på huvudet. Han har många talanger, bland annat är han språkgeni och skicklig buktalare. Han har en tax som heter Tickie och en faster som heter Tilda. Han är chefredaktör för Sveriges minsta tidning Byköpings-Posten i Sveriges minsta stad Byköping. Han semestrar i Brosnien och i Merzegovina, kommer förbrytarligor på spåren, och hamnar sedan i Skottland eller England.

Brosnien och Merzegovina är ju låtsasländer, men miljöerna i Skottland och England är riktiga. Till vänster hoppar han av tåget på bron över Firth of Forth i Skottland. Till höger blir han jagad av ett flygplan i Sussex i södra England.

Ett svenskt geni

En fruktansvärd historia, som tyvärr är sann. Lagercrantz gav ut boken första gången år 2000, men mycket hände sedan dess. Nya bokkapitel skrevs, och en ny bok kom ut 2006.

Det här är en skildring av dagens storaffärssamhälle där uttrycket "lika inför lagen" bara är ett skämt. Rätten ges till den med störst plånbok. En värld där segern inte går till den bästa, utan till den mäktigaste. En värld där företagens vinstintressen går före individers säkerhet, före vetenskapen, före miljön, före allt. En värld där det skenheliga landet USA låtsas förespråka marknadsekonomi men i själva verket låter staten myndigheterna ta till alla tillåtna och otillåtna medel för att stödja det egna landets företag. En värld där nationalism regerar med förfärliga konsekvenser.

Sista meningen i boken, sagd av Håkan Lans själv: "Stöld är en grundbult i den moderna marknadsekonomin."

Vi måste börja se världen som en enda enhet. Nationalismen måste läggas åt sidan. Vi måste gemensamt lösa världens problem.

Eric Schlosser - Snabbmatslandet

Hur USA blev det skitland det är i dag. Det är vad nära 500 sidor tjocka Snabbmatslandet handlar om. Ett stort arbete, i flera bemärkelser. Vad händer i ett samhälle nästan helt utan regleringar som skyddar arbetare, konsumenter och miljö, och där bolagen har alltför stor makt? "En av president Bushs första åtgärder var att upphäva nya ergonomiska normer som skulle ha skyddat miljontals arbetare från belastningsskador." Snabbmatskedjornas vinster har möjliggjorts av enorma förluster för samhället som helhet. "Enbart den årliga kostnaden för fetma är nu dubbelt så stor som snabbmatsindustrins årsintäkter."

Utgångspunkten genom hela boken är McDonald's. Mannen bakom McDonald's, Ray Kroc, var sedan unga år bekant med Walt Disney.

"Glöm inte att det är en av universums lagar att de starka ska överleva och de svaga stupa längs vägen och därför struntar jag fullständigt i alla idealistiska planer. Inget kan ändra på det."
/ Disney, som inte tyckte om fackföreningar.

"Om de håller på att drunkna skulle jag stoppa en vattenslang i munnen på dem." / Kroc, om sina affärskonkurrenter.

Avslutningsvis uppmanar Eric Schlosser konsumenterna att använda sin makt: "Marknaden är ett redskap och ett användbart sådant. De direktörer som driver snabbmatsbranschen är inte onda människor. De är affärsmän. De kommer att sälja hamburgare gjorda på kött från frigående och gräsbetande kor om man kräver det. Marknaden kan användas som ett effektivt verktyg i båda riktingar."


PS 1: Eric Schlosser är svärson till Robert Redford.
PS 2: Vaför pratas det överallt om kalorier när det egentligen handlar om kilokalorier? En superstor pommes frites-portion som innehåller 610 kalorier blir nog ingen fet av. Är det ett slarv som blivit sanning?


"McDonald's-reklam". Jag hittade det här när jag passande nog gick igenom reklamen. Just det här är från Ung Vänster, men det spelar ingen roll. Att besöka McDonald's är inget man bör vara stolt över.

Den hemlige kocken

Dags för en "senast lästa bok".

Producenterna strävar efter så stora vinster som möjligt, och drar sig inte för att skamlöst ta till hänsynslösa metoder för att uppnå det. Konsumenterna strävar efter att matkassen ska vara så billig som möjligt. Det fungerar ju inte i längden. Det är en nedåtgående spiral, down the drain. Men, det går att bryta den onda spiralen, med kunskapens hjälp. Konsumenterna måste ha koll, stenkoll. Något annat val har vi inte. Inte så mycket för vår egen hälsas skull som för miljöns skull. Det är bara med konsumenternas påtryckningar som något kan förändras.

Men hur ska man skaffa sig koll om man inte har direkt inblick i hur produktionen går till? Jo, man kan börja med att läsa någon av Mats-Eric Nilssons två böcker. Jag har nu läst hans första; Den hemlige kocken. Det ligger ett väldigt bra jobb bakom den boken.







Inspirerad av boken har jag varit i affären och kollat några grejer. Norrmejeriers naturella créme fraiche, 34 % fett: Ingredienser: Högpastöriserad grädde, levande mjölksyrakultur.
Norrmejeriers naturella lätt-créme fraiche, 13 % fett: Ingredienser: Högpastöriserad grädde, modifierad stärkelse, mjölkprotein, stabiliseringsmedel pektin, levande mjölksyrakultur.
Jag ger mig inte in i den just nu så heta fettdebatten, men min känsla säger att det naturliga är bäst.

I ICA:s bacon finns tre slags konserveringsmedel: E250, E252 och E262. Avkodat betyder det natriumnitrit, kaliumnitrat samt natriumacetat. Jag ser inte meningen med alla dessa medel i kött. Kött ska helt enkelt bara vara kött. Annars får det vara. Hur mycket energi kostar allt industribearbetat kött? Jag är väldigt tacksam över att nästan hela min köttkonsumtion består av älgkött. Älgar som sköter sig själva där ute i skogen.

Jämförelse mellan OLW:s sourcream & peppar chips och OLW:s lätt saltade chips. Så där ser det ut med alla "smaksatta" chips. Ganska onödiga grejer. Blir det chips för mig, blir det lätt saltade sådana.

Till sist en bild på det jag tycker är det godaste som finns i matväg.

Två användbara mat- och näringssidor: Äkta vara. Fineli.

En snygg bok

Vilken idé! Vilket jobb! Jakob Nilsson kom på att han skulle göra en seriebok av Stieg Trenters stockholmsdeckare Roparen. Bra blev det. 114 tjocka sidor med fina bilder. Jag hoppas det kommer fler illustrerade Trenter-romaner.

Original-roparen från 1954 läste jag för cirka tio år sen. Det är ju Trenters stockholmskildringar jag tänker på när jag tittar på bilder från Stockholm från den tiden. (Kuivakangasklassen på skolresa 1953 till exempel.)

15 seconds of fame

Jag har ju personer i min släkt som är långt mer kända än jag. Men i dag har jag haft 15 sekunder av berömmelse!

Jag fick ett paket med en bok i dag! Och jag är glad för jag har faktiskt velat ha just den här boken. Jane Fredlunds Så levde vi. Så jag tackar Kuriren och deras fina Hemmavid, som man både kan läsa i tidningen och se på TV i 24 Norrbotten.

Redaktören för Hemmavid presenterar bokvinnaren.

Boken är verkligen bra. Jag kommer absolut att ha glädje av den!

Årets första bok

Mycket skidåkning nu. Final av Tour de ski i dag. Själv har jag gjort längdskidsdebut efter många åkningslösa år. Och första lästa bok år 2009 blev en skidbok: Toini Gustafssons Från adresslapp till guldmedalj.


Jag gillar trevliga böcker. Det här är en sådan där trevlig bok. Boken är upplagd på samma sätt som Sixten Jernbergs bok. Levnadsbeskrivning, rekapitulation av viktiga skidlopp, vallningsnörderi, en massa skidåkarnamn, många bilder, och skriven på den tiden då det fortfarande hette ambassadris, demonstratris och medaljös. Toini skrev boken direkt efter hon avslutat skidkarriären 1968 med bland annat guld i båda individuella loppen i OS i Autrans.

Boken avslutas med en "unik samling statistik från damskidtävlingar". Härligt!
Där kan man bland annat läsa att Elin Pikkuniemi, Sveriges första skiddrottning, vann fem SM i rad, 1918-1922, för IFK Haparanda. Där kan man också läsa att Pajala IF tog fem SM-medaljer i början av 60-talet. 4 brons och 1 silver. 4 i lag, 1 i stafett.

Toini Gustafsson, född i Finland 1938, kom som krigsbarn till Klarälvsdalen, tävlade för IFK Likenäs 1957-1967 och sista tävlingsäsongen för Skellefteå SK, tog två OS-guld, två OS-silver, 1 VM-silver och 2 VM-brons.

80 romaner för dig som har bråttom

Den här boken är bra inte bara för dem som har bråttom, utan även för dem som är lata. Via den här boken får man på ett väldigt enkelt sätt ett hyfsat allmänbildat hum om vad klassikerna handlar om. Själv har jag bara läst sex av de åttio i sin helhet: Da Vinci-koden, Rosens namn, Räddaren i nöden, Moment 22, Kollektivt självmord och Tio små negerpojkar. Bibeln har jag läst delar av. Brott och straff har jag läst varannan sida, nästan. Jag är ingen vidare filmmänniska men Das Boot har jag sett några gånger, och jag har sett Bröderna Lejonhjärta nån gång för länge sen. Baskervilles hund har jag också sett... möjligen även God natt Alfons Åberg...
Men sen blir det svårt att hitta nån jag antingen läst eller sett. Så alltså, kontentan: Boken är kul för bokmalar, allmänbildande för latmaskar.

80 romaner.
Av 80 olika författare.
71 av dem är män.
9 är kvinnor.
20 svenskar.
10 nobelpristagare.
7 från 2000-talet.
49 från 1900-talet.
19 från 1800-talet.
5 är äldre än så.

Mig äger ingen

Den här boken var inte på min lista över böcker jag vill läsa. Men nu låg boken där, överst på en hög böcker, hemma i byn. Så jag tog och spontanläste den. Och det ångrar jag inte! Det här är bland det bästa jag läst. Varje ord har slagkraft, och inget överflöd. Neil Strauss kan slänga sig i väggen, det är Åsa Linderborg som vet hur man skriver biografier. Jag gillar inte tunga böcker, men allt det här tunga är skrivet med humor. Man måste bara skratta ibland.

Det är mycket om längtan bort, alkoholism, och politik. Två helt olika slags vänster. Mammans familj stod för den pålästa orädda självförtroendevänstern. Och så vänstern av det andra slaget, som inte lärt sig argumenten och inte vågade göra mer än att gå till vallokalen. "Han visste att Metallverkens industriskola väntade på honom så snart han fyllt fjorton. För farfar var det en självklarhet att sätta sönerna på samma arbetsplats han själv tjänat i hela sitt liv. Man föds till arbetare, sa pappa, det är ingenting man själv väljer att bli."

Vilka arbetarklasskildringar, bortsett från skogsarbetarböcker, har jag läst? Gunnar Kieris böcker, Linda Rosings bok, och så nu den här av Åsa Linderborg. Det är nog inte fler. Alla de här böckerna råkar vara om Västerås. Lars, huvudpersonen i Kieris böcker, sitter vid gängmaskinen på Aseas Mimerverkstad men är i tankarna alltid någon annanstans. Precis som Åsa Linderborgs pappa på Metallverken, som han kallar Mentalvärken.

Tre fina böcker

De här tre böckerna av Ann-Madeleine Gelotte är jättefina.

Den första är Ida Maria från Arfliden, utgiven 1977. Den är om författarens mormors uppväxt i en liten timmerstuga med många syskon på 1880- och 1890-talet vid sjön Vuolvojaure i Pite älvdal. Närmaste samhälle var Arjeplog, sju mil bort, och inga ordentliga vägar fanns. De var inte lappar men levde nära dem. Pappan var skogsarbetare och timmerflottare. Många jättefina bilder, många namn på sjöar, bäckar och berg, och så det sköna uttrycket "många krokar i långdansen". Googlar man på det uttrycket kommer man bara till finska sidor, och så mycket riktigt kom Ida Marias pappa från Finland. Ida Maria berättar: "Hilma och jag drog iväg över berget och vi gjorde oss ingen brådska precis. Vi hade många krokar i långdansen, vill jag säga!"

Den andra boken, Tyra i 10:an Odengatan, utgiven 1981, är om författarens mors (född 1909) uppväxt i ett portvaktshem i Stockholm. Det var på den tiden då telefoner inte hade petmoj, då man firade trefaldighetsafton, åt spicken sill, lekte trädhök, och då kvinnor och flickor varken fick ha kort eller utsläppt hår. Senare, på 20-talet, började de frigöra sig och ha shinglat hår.

Den tredje boken, Vi bodde i Helenelund från 1983, handlar om författarens egen barndom i ett villasamhälle en mil från Stockholm. (Helenelund i nuvarande Sollentuna kommun.) Till största delen är den boken om 40-talet. I den finns sköna ord som myggjagare och slagruta. Såna ord som inte betyder det man kan tro att de betyder.

Visst är det en fin idé att jämföra tre generationer så här? Skulle jag göra en likadan spinnsidejämförelse blir de geografiska platserna Erkheikki, Kuivakangas och Övertorneå. Tornedalen, Tornedalen och Tornedalen alltså. Annars är det ju tyvärr vanligt med Tornedalen, Luleå och Stockholm. Riktningen är dock densamma; söderut.

Jag var ingen vidare skönskrivare precis.

Hemma på Vidda

Jag kan pinsamt lite om samer och renar, så därför har jag tagit fram min gamla barnbok som jag fick i julklapp 1984, Bodil Hagbrinks "Hemma på Vidda - med renflocken på flyttfot". Det är om en flyttsamefamilj på Finnmarksvidda i Nordnorge. Jättefina bilder är det i den.


Det hör väl till allmänbildningen att veta vad en sarv, en härk och en vaja är, men mycket mer har det inte varit för mig. Här är en fin renintrosida. Kalvar föds i maj. Rentjurar fäller sina horn i november, efter brunsttiden. Renkor fäller sina horn i maj, efter kalvningen. Från boken har jag lärt mig att en vit ren kallas gabba. (Nordsamiska antar jag.) En gabbakalv är alltså en helt vit kalv. Fler ord från boken: Lávvo: tältkåta. Goatti: bågstångskåta. Luovvi: förrådsställning. Och så skaller, som är det som kallas siepakat i Tornedalen.

Ikaros flykt

Senast lästa bok. Elfte boken av Jan Mårtenson jag läst. Nionde med Homan inblandad. Mårtenson har ju gett ut massor med böcker. De flesta av dem om antikhandlare Homan som har en siames som heter Cléo och kopplar av på kvällarna med att titta på Simpsons och dricka Dry Martini. Den här är utgiven 2001. Homandeckarna är placerade till Gamla stan så det är rätt kul att ha en karta över Gamla stan nära till hands. Och det har jag haft, en i fickformat.

Pajala har fått vara med igen, precis som i Mord på Mauritius. (Då var det Pajala Sunrise.)
Homan är på en antikaffär i Tallinn och hittar gamla fickur.
"På en av boetterna fanns Lenin avbildad, men klockan hade stannat. Symboliken gav sig själv. Fast än var inte den gamle revolutionären bortglömd. Jag hade läst i tidningen bara häromdagen att vänsterpartiet i Pajala motionerat i kommunalfullmäktige om att Lenin borde hedras med ett museum vid Torne älv. Han hade ju passerat där på väg till rysk revolution och sovjetisk diktatur. Fast det fanns flera som rest omkring i Sverige. Göring till exempel. Skulle det komma motioner om att hedra honom också?"

Mer än bara kalenderbiteri

Jag har fler intressen än sport, believe it or not.

I "I vilda spår" nämns frun Kerstin på två ställen i boken. Vid första tillfället serverar hon "kaffe och bullar på löpande band timme efter timme var och varannan dag hela veckan", till journalister och fotografer.
Andra gången får man veta att hon är hemma och visar prissamlingen till folk som kommer för att få se den. Och så får man veta att de har en son som inte är lätt att hålla styr på, och att det skulle ha behövts två mammor för att passa på honom.
Mig veterligen har, tyvärr inte alla, men de flesta barn just två föräldrar.

Alltså, inget ont om någonting här. Det är bara intressant.


Ja, var ska vi hitta dem? Frågan är ifrån en sammanfattning som gjorts efter OS i Innsbruck 1964.

(Toini är Toini Gustafsson. Fyra år senare, i Grenoble 1968, tog hon ju som bekant dubbla guld. Att hon var mamma uppmärksammades givetvis. Ingenstans står det att Jernberg var pappa. Britt är Britt Strandberg och hon, tillsammans med Toini och Barbro Martinsson, tog silver i stafett 1968)

Jag ska återkomma till de där gamla OS-magasinen. De är jäkligt intressanta.

I vilda spår

Senast lästa bok: Sixten Jernbergs I vilda spår.

Jag antar att alla vet vem Sixten Jernberg är, men om nu någon, mot förmodan, inte vet det, så är han född 1929, uppvuxen i Limedsforsen i Lima socken i nuvarande Malung-Sälens kommun, tävlade för Lima IF under hela sin karriär och är den svensk som har flest OS-medaljer. Nio stycken. 4 guld, 3 silver och 2 brons.

Han skrev boken 1960, då han var 31 år. Boken täcker alltså bara första halvan av hans skidkarriär, men han hade ju mycket att skriva om ändå! Vilda spår. Särskilt jaktspåren, efter djur alltså. Galna jakthistorier. Annars är det ju också jakten på skidåkare boken handlar om. Fast Sixten var nog den som ofta var jagad.

Det här var på den tiden längdskidåkning handlade om finnar, norrmän, ryssar och svenskar. Svenskarna var på den här tiden masar och "norrlänningar". "Dalarna och Norrland slogs om skidhegemonien" som det står i boken. Eftersom jag tycker att "Norrland" är ett totalt ointressant begrepp, så måste jag nämna att dessa "norrlänningar" till skidåkare, i nästan alla fall, är västerbottningar (Lill-Järven Larsson, Sture Grahn, Assar Rönnlund med flera). Det var norrlänningarna det. Dalmasar som är omskrivna i boken är till exempel Per-Erik Larsson, Gunnar Samuelsson, Janne Stefansson och Rolf Rämgård. Norrmän: Martin Stokken, Hallgeir Brenden, Håkon Brusveen. Ryssar: Vladimir Kusin, Pavel Koltsjin, Fedor Terentjev. Finländare finns givetvis också med, särskilt en finländare: Veikko Hakulinen. Många sidor ägnas åt fajter mellan Hakulinen och Jernberg. De var ärkerivaler. Hakulinens OS-facit tål också att nämnas; 7 medaljer. (Senare under 60-talet fick Jernberg en annan finsk rival; tornedalingen Mäntyranta)

Jag gillar levnadsbeskrivningar. (Och så gillar jag ju sport också) Mycket trevlig bok.

Sixten Jernbergs OS-resultat:
Cortina 1956: Silver 30 km, Silver 15 km, Guld 50 km, Brons stafett
Squaw Valley 1960: Guld 30 km, Silver 15 km, Femma 50 km, Fyra stafett
Innsbruck 1964: Femma 30 km, Brons 15 km, Guld 50 km, Guld stafett
12 starter, 4 guld, 3 silver, 2 brons, en fjärdeplats och 2 femteplatser. Aldrig sämre än femma i OS.

Veikko Hakulinens OS-resultat:
Oslo 1952: Guld 50 km (hans enda start det året)
Cortina 1956: Guld 30km, Fyra 15 km, Silver 50 km, Silver stafett
Squaw Valley 1960: Sexa 30 km, Brons 15 km, Silver 50 km, Guld stafett

Naken sanning

Nu står de där tillsammans, i min "en in en ut"-pocketbokhylla. Egogirl och Den nakna sanningen. Jag brukar inte samma bok två gånger, men nu kändes det som att det var precis det jag gjorde. Jag misstänker kloning.

• De heter likadant. Gynning och Rosing. Linda och Lina.
• Båda är nakna på omslaget.
• Rosa är huvudfärgen på bådas omslag.
• Båda var med i Big Brother, och gjorde samma sak där.
• Exakt samma upplägg: En uppradning av vad de hittills gjort i sina liv, en massa korta kapitel med (försök till) underfundiga rubriker, och de har gjort exakt samma saker.
• Båda har Victoria Silvstedt som förebild.
• Båda har varsin medförfattare. Gynnings är dock bättre än Rosings. Det är irriterande att saker som "Vart är du?" och "tycker och tänker" passerar i Rosings bok. Inte bara en gång utan flera gånger, genom hela boken. De tre orden tycker, och och tänker på rad är den sämsta kombinationen av ord i hela svenska språket.
• Båda hade samma slags ungdom. Ingen av dem drog sig ifrån att stjäla pengar. (Gynning på eget bevåg, Rosing ledd av andra)
• I båda böckerna finns kokain i MÄNGDER.
• Ingen av dem kan sjunga, men båda har gett ut en singel.

Och sen kan man inkludera Magdalena Graafs bok Det ska bli ett sant nöje att döda dig i jämförelsen. Den skiljer sig mycket från ovanstående tvillingböcker. Graafs bok är en sammanhängande historia, medan Rosing och Gynnings böcker är snabba uppräkningar av bravaderna, men likheter finns ändå.

• Bröstförstoringar är en väsentlig del i alla tre böckerna. I Gynning och Rosings fall är det enorma sådana.
• Fotbollsspelare finns med i alla tre böcker. I Graafs: Martin Dahlin, Tomas Brolin och Magnus Hedman. I Rosings: Martin Dahlin, Tomas Brolin och Fredrik Ljungberg. I Gynnings: Mark Bosnich och George Bests son. (Hon var ju utomlands mest hela tiden)
• Pamela Anderson nämns i alla tre böcker.
• Bingo Rimér finns med i alla tre.
• Samma slags bilder är inflikade. Barnbild ensam, barnbild med syskon, en med föräldrar och så utviksbilderna.
• Linda Skugge är med i alla böcker. I Graafs bok bara med ett omdöme på omslaget. I Gynning och Rosings fall har hon en viktig roll i inne i boken.
• Och, alla tre böcker består till stor del av misshandlande män. I Graafs fall handlar det om EN man. I fallen Rosing och Gynning är misshandlande män ett mönster.
• Alla tre böcker var mycket snabblästa. Särskilt Rosings, den var extremt snabbläst.

Men jag har inget emot någon av böckerna. Hellre Gynning i bokform än Gynning i TV.

Båda Rosing och Gynning ger Linda Skugge en avhyvling. Lätt att förstå. Linda Skugge måste ju vara Sveriges största förespråkare av mobbning. (Jag hoppas att det inte finns någon värre iaf) Gynning har gett namnet "hommage à Skugge" till ett av sina självporträtt. Rosing kallar Skugge "ett riktigt svin". En bok har jag läst av Skugge, den där med hångla i titeln, och det är fortfarande den sämsta bok jag någonsin läst.

Man får verkligen leta efter skillnader om man vill ha några. Gynning beskrivs som egensinnig i sin bok, medan Rosing ger sken av att bry sig alldeles för mycket om vad andra tycker om henne, och att inte lyssna på sin egen vilja alls. Kanske inte så konstigt när folk överallt ifrågasätter henne hela tiden. Gynning ifrågasätts inte alls lika mycket. Det var väl det då. Och ja, den ena har barn och den andra inte. Då var det alldeles allt.

En annan sak: Min morfars farfars farfars mor hette Catharina Rosing, och levde i Stockholm. Undrar om hon levde ett "Stockholms kändisliv" à la 1700-tal.

Tommyland

Jag ska bara ta upp en sak innan jag går in på Tommyland, senaste boken jag läst.

Ni vet om begreppet neoteni? Ett bibehållande av ungdomliga karaktärer hos könsmogna individer. Det kan vara fysiska saker som att vuxna strutsar har kvar sitt babydun. Hos människan är det det mentala. En björn föds, växer, lär sig hitta mat, bygga ide och annat nyttigt för skogslivet. Sen blir björnen vuxen och är en vuxen björn för resten av livet. En människa föds, är barn, blir ungdom, och stannar kvar där. Och tur är det. Människan har kvar sin vetgirighet och förmåga att lära sig nya saker hela livet. Medaljens baksida, om man ska kalla det så, är att människan också behåller lekfullheten. En människa leker hela livet. Eller, VILL leka är nog rättare sagt. Det finns nog många som försöker vara vuxna. But that's just hypocrisy, 'cause it ain't gonna happen. Ni minns väl hur det var? När man var barn trodde man att man någon gång i framtiden kommer att bli vuxen. Sen blev man vuxen, och insåg att man stannat där nånstans i tonåren.

Tommy Lee är väl ett utmärkt exempel på den mänskliga neotenin? Han försöker inte vara nåt annat än det den vuxna människan egentligen är; en ungdom. Det är den tanken som slår en när man läser hans självbiografi. Det är några fler tankar som också slår en. För det första kan man undra om man inte redan läst allt i The Dirt. Nej, det har man inte. Tommyland är ett fristående komplement till The Dirt, som han har skrivit efter The Dirt. (Så jag har läst dem i rätt ordning.)
Det finns inga droger i Tommyland. Befriande. När jag läste The Dirt var jag tvungen att göra mindmap över all världens droger för att fatta något, och när boken var slut hade man blivit drogexpert på köpet. Om The Dirt säger Tommy: That's not really a beach kind of book to read. Det var ju roligt då att det var just på beachen jag läste boken förra sommaren. Om böcker i allmänhet säger han: It's a smorgasbord of spiritual information.


Mow the front lawn and the backyard too. Any woman will appreciate it. Keep the pubes in control, shave the hair off your arms, but you can leave the legs alone.
Han menar att män inte ska vara rädda för att vara knapsu. (Don't be scared feeling like hair removal ain't macho.) Han har helt rätt. Hårväxt nedanför halsen (på benen spelar det ingen roll) är inte mycket att hurra över. Fixa det. Det är sant att kvinnor uppskattar det. Mr. Lee verkar dock ha missat är att kvinnor inte gillar all tattooed heller. Tatuera er gärna, men snälla ha vett att sluta. Lee verkar i och för sig inte ha några problem med att hitta kvinnor.
Det är märkligt att ordet pojkflicka finns, men inte ordet flickpojke. Rimligt är väl att det finns lika många flickpojkar som det finns pojkflickor. Var är alla dessa flickpojkar? Ligger de underkuvade nånstans? Tommy Lee vågar i alla fall erkänna att han var en flickpojke (ordet som inte existerar) som barn. Han hängde helst med flickorna och gjorde flickaktiga saker. Och man kan väl säga att han fortfarande är en flickpojke?

Som vanligt, när man läser en USA-baserad bok, finns kapitel om hur uppochnedvänt det amerikanska rättssystemet är. Tommy speglar det med svart humor. Jag älskar amerikansk svarthumor. Mina tre favoritböcker är ju alla av det slaget. Men han skulle ha hållit sig till svarthumorn genom hela boken. I slutet blev det lite för mycket oh how can I thank you, I love you, you saved my life, I have no words, God bless you, I will always love you, my love is endless. Det gick från svart humor till peanut butter.

Döden går på auktion

Tionde boken jag läst av diplomat, ambassadör, kanslichef hos Carl XVI Gustaf, med mera, med mera Jan Mårtenson. Jag tycker helt enkelt om att läsa om vindrickande livsnjutare som löser gåtor på fritiden. Eller om det är mest dry martini antikhandlare Homan dricker.
Döden går på auktion är utgiven 2005. Den är alltså aktuell. Jag har egentigen beskrivit allt i Mord på Mauritius. Antikhandlare Johan Kristian Homan tittar fortfarande på Simpsons. Att Sverige är ett land med alldeles för högt skattetryck återkommer vid flera ställen i boken. Det är ju naturligtvis bara bisaker i boken ändå.