Historien om världens mest kända ekvation

Jag har läst en bra bok igen. En biografi, men inte om en person, utan om en ekvation! Mycket Einstein förstås, men flera andra trevliga gubbar också, och många otrevliga gubbar, och några damer.

Ekvationen har varit med om mycket. En del av boken handlar om andra världskriget, om kärnvapenskapplöpningen mellan USA och Nazityskland. Ljushastigheten i kvadrat är ju ett fantastiskt stort tal, så även liten massa kan ge upphov till stor mängd energi. Eller som propagandaminister Goebbels skrev i sin dagbok: "Enorm ödeläggelse kan åstadkommas med minimum av ansträngning." Tyskland var en supermakt inom naturvetenskapen, medan USA före kriget var ett u-land. Vi vet ju att USA "vann" kapplöpningen, mycket tack vare de många fysiker som var tvungna att fly Europa. Little Boy och Fat Man dödade 200 000 människor på några sekunder, och USA gick ifrån att vara en avkrok till att bli en stormakt inom naturvetenskapen. Och har så varit sedan dess.

Och så måste jag ta med ett stycke ur boken som jag tycker är särskilt intressant.

"Hon hade en lång rad älskare, bland andra Pierre-Louis Maupertuis. Deras kärlekshistoria hade börjat med att de studerade matematiska kalkyler tillsammans, men han skulle ge sig ut på en polarexpedition och på sådana kunde inte kvinnor i 1730-talets Frankrike följa med - oavsett hur intelligenta, starka och uthålliga de var. Emilie var alltså lös och ledig. Hon hade några halvhjärtade affärer medan Maupertuis gjorde de sista förberedelserna för expeditionen, men vem kunde inta hans plats? Då träder Voltaire in på scenen. Emilie träffade Voltaire på operan och det faktum att Maupertuis fortfarande var kvar i Paris skapade inga större problem. Voltaire skrev en dikt till Maupertuis, där han hyllade honom för att han, som ett slags modern argonaut, vågade bege sig till Nordpolen i vetenskapens namn. Sedan skrev han en dikt till Emilie och noterade att han själv minsann inte var så trolös att han bytte ut henne mot en expedition till Arktis. Detta var en smula orättvist mot Maupertuis, men Emilie tog inte illa upp."

Den här expeditionen är den franska gradmätningsexpeditionen till Tornedalen!

När vi hämtade björkplantor från Välivaara

En dag fick vi gå till Välivaara. Vi skulle ha med oss mat och en häst. Innan vi gick, fick vi rita en pensé. Sedan gick vi. Nära färjan var det en vacker landsväg. Pråmen var på andra sidan, och vi ropade på en gång, att färjan skulle komma. Under tiden talade läraren om hur vattnet hade lagrat sanden och leran. När man hade kommit med pråmen, fick vi gå ombord på den. Då vi kommit över till andra sidan, fick vi fortsätta att gå. I Välivaara fick vi plocka lingon. Man band hästen fast vid ett träd. När man hade tagit upp mycket björkar, fick vi gå upp på Jupukka. Det var så svårt att kliva upp. Där hade inte frosten rört i blåbären. När vi var uppe på Jupukka, fick vi se mycket. Vi kunde se Yllästunturi och många andra berg och byar. När vi skulle gå ner, föll jag på en sten. Vi gick på en spång. Snart var vi på landsvägen igen. Jag fick två liter lingon. Och åter fick vi fara över med färjan. Det var roligt att komma över. Vi fick åka med hästen hem. Jag tyckte, att det var roligt att vara i Jupukka.
/ Edla oktober 1929.

Berget Jupukka, norr om byn Erkheikki, är en av de sju platser i Tornedalen som är med på världsarvslistan som mätpunkter i Struves meridianbåge.

Jag hälsar till min kusin Marianne! Det är tack vare henne som jag har fått tillgång till de här gamla skolberättelserna.