Vår julfest

Söndagen efter nyår hade vi julfest. På lördagen kom vi klockan tio till skolan för att göra färdigt till festen. Och på söndagen kom vi också klockan tio för att lära oss några lekar som vi skulle leka på festen.
Klockan fyra började festen. Vi sjöngo först Det är en ros utsprungen och Var kristtrogen. Sedan läste Märtha Snäll om Jesu födelse. Vi sjöngo igen några sånger, till exempel Julvisa. Efter sången började vi långdansen och sjöngo Hej hopp nu har vi jul här igen. Julgranen stod i mitten av salen. Sedan bjöd man oss på kaffe. Fortsättningsskolebarnen lekte Väva vadmal. Sedan började vi klä oss till Ljusa stjärnan. När vi hade klätt oss gick Herodes tjänare in. Vi sjöngo Staffansvisan, och sedan öppnade tjänaren dörren för Herodes. Sedan gingo stjärngossarna in och ställde sig i en rad. Därefter kom stjärnan och de vise männen in. Efter Ljusa stjärnan läste läraren sagan Kejsarens nya kläder. Det fanns en kejsare för länge sedan. Han tyckte bara om vackra kläder. En dag kom två bedragare till staden och sade att de kunde väva de vackraste kläder. De voro osynliga kläder, sade de. De begärde av kejsaren guld och silke, men de satte allt det i sina fickor. En dag sade kejsaren till ministern: "Gå och se om kläderna äro färdiga". Ministern gick, men han kunde inte se något. Men han började berömma tyget för att inte anses dum, och o vad det var grant! Med de andra ministrarna gick det på samma sätt, och även med kejsaren själv. Så kom den dag då kejsaren skulle ta kläderna på sig. De två bedragarna satte liksom kläder på honom, fast de ingenting hade. Kejsaren gick ut och visade sig för folket, hur vackert han var klädd, fast han var naken. Då sade ett litet barn: "Han är ju naken, han har inga kläder på sig." Sedan började alla människor säga likadant. "Han är ju naken."
Därefter läste Anna Snäll två dikter, Ödemarkens jul och Julkvällen. Sedan tog vi alla i en ring, och läraren gav påsar åt oss, och därinne fanns det gotter. Sist tackade vi läraren och lärarinnan vackert. Den här julfesten har varit den roligaste.
/ Edla januari 1930

När vi hämtade björkplantor från Välivaara

En dag fick vi gå till Välivaara. Vi skulle ha med oss mat och en häst. Innan vi gick, fick vi rita en pensé. Sedan gick vi. Nära färjan var det en vacker landsväg. Pråmen var på andra sidan, och vi ropade på en gång, att färjan skulle komma. Under tiden talade läraren om hur vattnet hade lagrat sanden och leran. När man hade kommit med pråmen, fick vi gå ombord på den. Då vi kommit över till andra sidan, fick vi fortsätta att gå. I Välivaara fick vi plocka lingon. Man band hästen fast vid ett träd. När man hade tagit upp mycket björkar, fick vi gå upp på Jupukka. Det var så svårt att kliva upp. Där hade inte frosten rört i blåbären. När vi var uppe på Jupukka, fick vi se mycket. Vi kunde se Yllästunturi och många andra berg och byar. När vi skulle gå ner, föll jag på en sten. Vi gick på en spång. Snart var vi på landsvägen igen. Jag fick två liter lingon. Och åter fick vi fara över med färjan. Det var roligt att komma över. Vi fick åka med hästen hem. Jag tyckte, att det var roligt att vara i Jupukka.
/ Edla oktober 1929.

Berget Jupukka, norr om byn Erkheikki, är en av de sju platser i Tornedalen som är med på världsarvslistan som mätpunkter i Struves meridianbåge.

Jag hälsar till min kusin Marianne! Det är tack vare henne som jag har fått tillgång till de här gamla skolberättelserna.

Min arbetsbok i geografi

Min mormor och hennes fem syskon blev utan föräldrar 1929. Yngsta systern var född 1920. Tungt förstås. Då fick de klara sig själva. Skolan klarade de bra ändå, och det märks att de trivdes. Skolan var det rätta elementet.

Jag ska nu skriva en uppsats om en bok, som jag själv har författat. Vi ha gjort omslaget till boken av styvt papper. På omslaget har jag ritat en karta över jorden. Innanför omslaget ha vi skrivpapper. Det är olinjerade ark. Jag har skrivit först om Norge. Jag har ritat också många bilder därifrån, t.ex. Trondhjems domkyrka, en järnvägsbro och en gård vid bergets fot. Jag har ritat även Norges flagga. Den är röd, vit och blå. Sedan ha vi skrivit om Danmark. Vi ha skrivit bl.a. om den store skalden Hans Christian Andersen. Hans födelsehem var i Odense. Sist har vi skrivit om Finland. Jag har skrivit om vår tilltänkta Finlandsresa. Om bonden Paavo och hans hustru har jag också skrivit. Jag tycker, att det är allra roligast i skolan att skriva och rita i geografiboken.
/ Edla november 1929.

O, härliga tid. 1930 klass V.
Min mormors syster Edla är på andra raden framifrån, trea från vänster, i storrutigt. Knästående, ser de ut att vara. På väggen finns teckningar: En tomte som äter gröt, en julgran, en tupp och en "flagga vid hård blåst".
Två lärare finns med på bilden. En av dem, han i vänstra hörnet, är William Snell. Han som bland annat skrev Tornedalssången, och boken Kamaripirtiltä. JUF-pionjär var han också. Han bildade, tillsammans med sin bror Svante, Sveriges första JUF-avdelning i juni 1918.

Skioptikonföredraget i går

Den 23 februari fick vi se skioptikonbilder här i skolan.
En bild var från Karlsbad. Nära staden fanns en varm källa. Den källan var inte sådan som gejsir, utan vattnet rann endast upp till jordytan. Vattnet var ungefär +78 °C. Den besökes mycket av sjuka. Från Karlsbad får man karlsbadersalt och andra hälsomedel. En annan bild visade en del kalkstenspelare. För länge, länge sedan har vattnet banat sig väg genom berget. Så har bildats en grotta. Väggarna och taket voro av kalksten. När det sedan har börjat droppa vatten från taket, ha kalkkornen blivit kvar i taket. Så har det fortgått länge, och pelaren har växt och växt. Vidare var det en vacker bild av ett brudpar. Bruden hade spetsar i kjolens kant. Brudgummen var också vackert klädd. Bilderna voro från Tjeckoslovakien. Det var 25 bilder tillsammans.
Sedan visade man några bilder över dikten Barndomspoesin. Dem hade Svante Snell ritat. På första bilden tittade barnen ut genom fönstret på kråkorna, som pratade med varandra. På den andra bilden talade Anna om för barnen, vad kråkorna tala med varandra. På den tredje bilden blåste katten i silverhorn.
Sedan sjöng vi en psalm. Och läraren talade om hur Jesus kallar sina apostlar.
/Edla mars 1930

En bild ur Edlas fotoalbum med bildtexten "Kunskapstörstande ungar läsåret 1928-1929". Gustaf V hänger på väggen bland barnens teckningar. Edla själv är trea från vänster.

Vad min skolbänk berättade

En dag, när jag satt på skolbänken, började bänken berätta sin historia. Han berättade så här:
Jag växte en gång på Jupukka. En bäck porlade lustigt förbi mig, och fåglarna sjöngo på mina grenar sina visor.
En dag såg jag människor komma med yxor och sågar. De höggo av mina kamrater. Och jag tänkte, att snart blir det min tur också. Sedan växte jag till en reslig tall. Många gånger såg jag människor, som höggo ned andra träd. En dag höggo de ned mig också. Först kvistade de mig. Sedan körde de mig fram till en älv. Där fick jag ligga till våren med andra furustockar. Då kom det igen några män och välte oss ned i älven. I Kengis tog man fast oss. Man körde oss till sågen. Där såg jag, hur man sågade de andra, och snart sågade de mig också till plankor och bräder. Sedan staplade man oss i högar. Där fick vi torka. En dag kom en snickare och köpte oss. I sin verkstad tog han fram hyveln och började hyvla oss. Han gjorde oss sedan till skolbänkar. Man köpte oss till skolorna. Mig köpte man till Erkheikki skola. Jag trivs nog bra här, men nog önskar jag tillbaka till skogen till mina levande kamrater. Där sjunga fåglarna. Himlen är blå, och solen skiner varmt om somrarna, men om vintern är det mulet. Men nog trivs jag här också, om du läser läxorna ordentligt.
/ Edla november 1929

Erkheikki skola.

Hur det ser ut i lärarens bostad

"Lärarbostaden bygges i Erkheikki 1929"
Trea från vänster, med målarburken i handen, är min morfar. Höger om honom, i vita kläder, står hans bror Axel.

Min mormors syster Edla var född 1918. Det här är från hennes skolhäfte.

Under sommaren har man byggt en lärarbostad här. Förra timmen fick vi se den. Först gick vi uppför trapporna till ett vindfång. I trappuppgången voro väggarna och gardinerna röda. Sedan ledde en dörr till serveringsrummet. Där fanns ett väggfast skåp och en bänk, där det också fanns lådor. Sedan gick vi till köket. I två av vråarna fanns det skrubbar. Mellan dem fanns en diskbänk. Mitt på golvet fanns ett bord med en kaffebricka och en soffa vid väggen. I sängkammaren fanns inga möbler. Sedan gick vi till salen. Tapeterna voro blåa. Taket var vitt. Där fanns det en orgel, och över den fanns det bilder. Ett litet bord stod vid fönstret, och på det fanns en sparris. På fönsterbrädan fanns det blommor, två pelargoner. Sedan gick vi till vardagsrummet. Där fanns det mycket att se. På golvet låg en matta. Dörrarna voro vackert målade. Där fanns ett stort skåp, och det fanns mycket böcker i det. Och på hyllan stod en stoppad fiskmås. Fönstren voro blåa. På bordet fanns det mycket böcker. Mellan fönstren var en röd stol. Gardinerna voro orangeröda. Vid ena långväggen fanns en stoppad soffa. När jag satt på den, så gungade det riktigt. På väggen hängde ett renhorn. Där fanns en papperskniv, och lapparna hade ristat en ren och en pulka på knivbladet. Framför soffan var ett bord. Tapeterna voro bruna med röda och blåa blommor. Från vardagsrummet ledde en dörr till tamburen. Där fanns en hylla, under vilken man hängde ytterkläderna. Sedan kom vi tillbaka till trappuppgången, och så gick vi till skolsalen igen och började skriva. Jag tycker att läraren har det trevligt att bo i sina rum.
/ Edla hösten 1929


Papperskniv. Ingen pulka, men väl en ren på knivbladet.

Härliga badstränder

Det blev bara badat en enda gång för mig den här sommaren. Bra att det blev en gång i alla fall, även om myggen jagade iväg oss från stranden. Annars har ju Tornedalen många fina badstränder.

Det här är en av dessa "härliga badstränder". Jag vet inte exakt var det här är ifrån, men Tornedalen i alla fall. Troligen Pajala någonstans. Mormors syster Edla tvåa från vänster. Sent 30-tal skulle jag tro.

Jag har inte kvar albumet de här bilderna kommer ifrån, men när jag scannade bilderna, (vilket förresten var medan jag satt och tittade på Aten-OS), har jag gjort en anteckning om att det här är 1945. Jag förstår inte varför jag skulle göra en sådan anteckning om jag inte var säker på att det var det? Ni förstår vad jag tänker på va?

Bikinin. Den tvådelade baddräkten som introducerades år 1946. Om bilden verkligen är från 1945 så betyder det att tornedalska kvinnor använde bikini redan innan bikinin kom att kallas för bikini!

Vasaloppssöndag

Bilder från Vasaloppet 1953. Hon som är med på båda bilderna är en av min mormors systrar. (Karlen längst till höger ser ut att spela cool.) Bilen är en B-bil, och det är väl Stockholms län det.

I dag startade nästan 15 000 åkare. År 1953 var 791 åkare anmälda. Att damerna på bilden inte deltog är i alla fall säkert. Kvinnor tilläts ju inte åka förrän 1981. 1922 kördes det första Vasaloppet, med ett hundratal åkare. 1923 fanns en kvinna med bland de startande! Hoppsan, det hade ingen räknat med. Tydligen fattade inte kvinnorna själva att de inte ska åka Vasalopp. Så därför förbjöds då kvinnor att delta. (Det gick för bra för henne)

1953 vann Mora-Nisse för nionde och sista gången.

Skogarnas folk

Berättelser från Tornedalen av Emil Mäkipiha (1919-1989) från Jänkisjärvi. Emil Mäkipiha var en man med stor naturkännedom, och med stort intresse för människor och deras hårda slavarbete i skogen och med flottningen.

Jag har alltså läst den första av de tre böckerna vi köpte på Matarengi marknad. Mäkipiha har nedtecknat historier från de första årtiondena av 1900-talet, som i sin tur Bengt Matti har bearbetat. Det är skogen och vattnet och människorna. Det är 110 sidor jätkät och deras hårda liv, om hur hårt ett samhälle i ojämlikhet är. Om det livsfarliga arbete människorna tvingades till, i utbyte mot nästan ingen lön alls.

Bilden är ur min mammas mosters fotoalbum. Ett gäng flottande tornedalingar någonstans utanför Pajala med sina båtshakar, eller keksi som den också kallas.

Boken innehåller också en massa härliga namn på berg, sjöar och bäckar. Och lite skomakeri, höbärgning, fiske och vidjor.

Mitt namn

"Vilkko var skomakare och hade sytt ett par kortskaftade läderstövlar åt Bergdal och skulle enligt överenskommelse under återfärden lämna dem till Uumaagården."

"Framme vid Uumaaberget fortsatte Vilkko direkt till Kuurajärvi."

Min farfar är född på Uumaagården. (Ruokojärvi by Raukola hemman) Uumaa ligger precis innan man kommer till Ruokojärvi från Övertorneå. Min pappa, min mamma, min morfar och min farmor är alla födda i Kuivakangas. Jag har blivit matad och vattnad med Kuivakangas i hela mitt liv, till viss del bokstavligt. Jag kan inte lika mycket om min farfars hemtrakt, den trakt boken skildrar. Jag var ju på resa med pappa i går. Byarna vi var i kan delas in i två grupper: Byar längs Ohtanajärvivägen och byar längs Korpilombolovägen. De förstnämnda byarna ligger så vackert till. Men Korpilombolovägen: Skog. Skog med stort S.

Myr utanför Jänkisjärvi.

Det fanns mycket vackert att fotografera i går. Jag ville ha en bild från Ruokojärvi också. Det bästa jag hittade var det här. Känslan jag fick av boken, samma känsla fick jag efter Korpisvägen.

Två citat till ur boken:

"Forsen var vida känd för den rikliga förekomsten av storharr och sik, som dock försvann i samband med kraftverksbygget. Ekfors Kraft AB har inte tagit ansvar för detta. Ädelfisken försvann för byarna som så väl skulle ha behövt den under svältåren."
"Många välvalda och hetsiga ord har yttrats mellan Styrman och Puostijärviborna om vattennivån i sjön."

Rovas affär

I går fick vi läsa fjärde och sista delen i NSD:s artikelserie Dokument Ekfors.

Utdrag:
"Första världskriget rasar. Det råder brist på ljus och fotogen. Grosshandlaren Johan Elis Rova är en av fem män som tar initiativ till att bygga en kraftstation i byn Ekfors för att förse Övertorneå och Hietaniemi med el. Det blir starten för Ekfors kraft. Bolaget bildas formellt i februari 1917."

Grosshandlare Johan Elis Rova, kallad Janne, är min morfars kusin. Hilda Hammarströms fotografi av Rovas affär i Nedre Kuivakangas där min morfars bror Samuel var anställd i 43 år, har jag använt en gång förut. Janne Rovas far och min morfars mor var syskon och kom från gården Huhtasaari i Övre Kuivakangas. De var många syskon. Släkten Huhtasaari är enormt stor. Min morfars morföräldrar hade ungefär 70 barnbarn. (Föreställ er att ni har 70 barnbarn!) När Huhtasaari hade släktträff under marknadslördagen i juli 1995 skrev NSD: "Rena massmönstringen blev det när tornedalssläkten Huhtasaari samlades i Övertorneå."

Johan Elis Rova är mormors far till Petra Östergren, som väckt en del debatt med sin bok Porr, horor och feminister.



Fred Flinta i sin Flintabil. Den här roliga leksaken från BRIO är köpt på Rovas affär i början av 60-talet. (Då familjen Flinta blev populär.) Jag tror att det var som julklapp till mina åkeri- och taxiägande farföräldrar.

Äldre julkort

Det här kortet fick min farmor av sin väninna Evy i Kuivakangas. Kortet är skickat från Kuivakangas till Övertorneå och ålderdomshemmet där farmor jobbade. Det är antagligen tidigt 30-tal. Frimärket "stående lejon" gavs ut från 1920 till 1934. Det där "Önskar Evy" är skrivet med otroligt tunna penndrag!

Nästa vackra kort är skickat till Fru Mina Härmä från Anna och Valfrid samt barnen. Jag har ingen aning om vilka Anna och Valfrid samt barnen är, men fru Mina Härmä känner jag till. Det är min farmors mor Johanna Wilhelmina Härmä (1880-1960). Stämpeln vittnar om en stad som slutar på sjö. Frimärket "Erik Gustaf Geijer" är från 1947. Troligt är väl att kortet är detsamma.

Även det här ett julkort till Mina. Den här gången från dottern Elisabeth Wilhelmina (mars 1916 - nyårsafton 2004) med make Bertil. Kortet är postat i Stockholm. "Mina Härmä Kuivakangas" räckte för att hitta rätt. Systemet med postnummer infördes först 1968 i Sverige. Frimärket "Svensk press 300 år" är från 1945.

Mina födde nio barn varav åtta nådde vuxen ålder. Min farmor Helmi Johanna var tredje barnet. Yngsta dottern, född 1920, lever och bor i Nedre Kuivakangas. En svärdotter, född 1917, lever också. En annan svärdotter dog i somras 94 år gammal.

Det fanns två lösa frimärken i kuvertet; "Lantbruksjubileet" från 1946, och röd Gustav V som gavs ut mellan 1939 och 1948.

Gamla Pajala

Här har ni Pajalabor något:
Vittangi 111 km
Muodoslombolo 110 km
Tärendö 45 km
Övertorneå 115 km
Korpilombolo 51 km

Mikaelidagen i dag och Pajala firar Mickelsmässa. Eller römppä kallas det ju. Hoppas alla Pajalabor har en kul römppähelg. Fira och festa rejält!

Mannen som dog som en lax

Det var ungefär sata salamaa i natt. Första åskan jag har sett i år. Det dröjde till september. Det var ett åskväder tidigare i år i Luleå, men då var jag i Ötå.
Jag låg och läste ut Niemis Mannen som dog som en lax under åskvädret. Han har viktiga saker att säga och det är en bra historia. Men det viktiga han har att säga är för påtagligt. Jag saknar det där hårfina som jag har sagt. Med allt bra material som finns i boken borde han ha kunnat göra den bättre, känns det som. Men läsvärd är den ju ändå. Nu ska jag börja läsa Åsa Larssons Svart stig. Jag har väntat på de här två böckerna i flera månader och så kommer de samtidigt! Jag suger på karamellen. Inte ofta man kan frossa i tornedalsböcker så här!

Laxfiske någonstans i Pajala sommaren 1945. Det är mormors systrar på bilden. Karlen i mitten känner jag inte igen.

• Intressant att Niemi tog med ett svenskt perspektiv på språkfascismen mot Tornedalen. Jag hade aldrig förut tänkt på saken ur ett svenskt perspektiv. Svenskarnas anledning: Ryssrädsla, rädsla för att tappa ännu mer landområde. (Det är alltid rädsla det bottnar i ja)
• Han gör en grej av att tornedalingar finns överallt. "Det där tornedalingarna, de finns tamejfan överallt." Jag har icketornedalska släktingar och bekanta i "södra Sverige" som har påpekat just det. Var och varannan "högt uppsatt" person de träffar i arbetslivet visar sig vara tornedaling. Representationen t-dalingar verkar större än den borde vara statistiskt. Vi är infiltrerade överallt...
• ... men man märker inte det vid första anblick. En stor andel av oss uppträder "under antaget namn". Inkognito. Många t-dalingar går under försvenskat namn, däribland faktiskt jag själv. (Bli inte rädda nu svenskar, vi är ett fredligt folk)
• Huvudpersonen har en massagestav inlåst i skrivbords-lådan. Hur normalt är det? Typ är det stöldbegärligt eller?
• Jag känner inte helt igen Niemis beskrivning av tystheten i Tornedalen. Vad han menar är väl att det är okej att vara tyst. Det skulle inte vara pinsamt om det råkade bli tyst. Det finns värme där i alla fall. Hellre tystnad än kallprat. "Han kunde dricka sin kopp och sedan gå utan att ett ord hade utväxlats, och ändå inte vara oartig." Javisst, det är sant, men i praktiken händer det aldrig. En tornedaling skulle inte missa ett tillfälle att prata. Bekant eller obekant spelar ingen roll.

Känns finfolket igen?

Jag hittade det här fotografiet i min mammas mosters fotoalbum. Mittibland bilder på familj och vänner.

Åbo 1938

Jag fortsätter min vykortsserie med ett kort från Åbo, skickat till min mormors syster Edla från mormors bror Frans. Ser ni den coola stämpeln? En skidåkare, och så står det att Lahti anordnar skid-VM 1938. Fredliga lekfulla tävlingar olika länder emellan i ett vintrigt Finland. Skidåkaren på stämpeln är rustad för tävling. Alla vet ju att skidåkarna rustades för krig ett år senare. Finska vinterkriget, som kostade oerhört många människors liv.

Jag är nu på resor i Finland. Fortsätter i dag från Åbo till Helsingfors. Jag stannar två veckor här. Far sedan direkt hem. Hälsningar Broder Frans

Frans skrev och fotograferade för Haparandabladet under pseudonymen Adam.

Mer vykort

Någon har klippt bort frimärket, men det här ska vara Torneå. Frälsningsarmén röd mössa har kommit dit i efterhand. Tyvärr vet jag inte vem av de nio bröderna Norberg kortet är adresserat till. Förresten, det tål att sägas, av de totalt 11 barnen flyttade en till Malmberget och två till Juoksengi. De övriga åtta stannade alltså kvar i Övre Kuivakangas.

Heipä hei nyt!! Sitä ollaan täällä niin kun näet kuvasta. Täällä on hauska. Hj. Hälsningar Anna!!

Gammalt vykort

Kolla kalligrafin på det här kortet från 1927. Det är min morfarsfar Seth Norberg som har fått en julhälsning från sin lillebror skogsinspektor Ernst Norberg i Rovaniemi. "Med familj" på båda ställen. Det står Rautakauppa på huset längst in efter gatan där. Min morfarsfar Seth och min morfarsmor Mathilda fick 11 barn (9 söner och 2 döttrar) och 47 barnbarn, om jag har räknat rätt, otaliga barnbarnsbarn och otaliga barnbarnsbarnbarn och otaliga... ja. Med tanke på det är det rätt häftigt att detta kort har hamnat hos just mig, ett av över hundra barnbarnsbarn. Tulltjänsteman Seth A L Norberg kom inflyttande till Övertorneå omkring 1890 och bosatte sig på en gård i hustru Mathildas, född på hemmanet Huhtasaari, hemby Kuivakangas. Gården hette Mella, men Seth valde att behålla sitt sedan födseln svenska efternamn och blev stamfader till alla Norberg i Övertorneå.