Naturligt fångat

Naturligt fångat i älvens närhet av Marianne Berglund

Jag har ännu ett boktips att ge er. Naturligt fångat. Marianne Berglund, redaktionschef på Haparandabladet, har givit ut en fotobok med 121 bilder från Tornedalen. Läsare av Haparandabladet vet sedan tidigare att hon är en vass fotograf. Bengt Pohjanen har skrivit korta texter till bilderna.

Och som jag sagt tidigare, det är någonting väldigt speciellt med den där älven.

HB-webben: "Naturligt fångat" på stadsbiblioteket

Älvepos

Hej bloggläsare!
Jag vill tipsa er om en jättefin bok av David Vikgren som nyligen kommit ut.

I år, 2010, har det gått 333 år sedan Tornedalens epos, det humoristiska kvädet om islossningen 1677 kom till. (För övrigt lika länge som regalskeppet Vasa låg i vatten.) Älveposet av Antti Keksi, Tornedalens egen skald. Det är någonting speciellt med den där älven. En tornedaling har ett känslomässigt förhållande till sin älv. En exiltornedaling längtar hem, till sin älv. Det är någonting med den där älven! Och ni vet ju hur det är med islossningen. Att fara med bilen och titta på älven är ett kärt vårnöje bland tornedalingar.

I boken finns fyra olika varianter av kvädet, en motsats-, en homofon-, en anagram- och en kollektivversion. I kollektivversionen har 26 personer medverkat, däribland jag. Som grund för motsatsversionen har Björn Collinders gamla översättning till svenska legat. Det är mycket roande att läsa Davids version, se orden och meningarna och fundera på vad just de är motsats till. Vad tror ni till exempel att följande ord är motsats till?

1. Morsk marxist som sporras åter
2. Papperslös på Södra Toppen
3. Deras dinge
4. Snabbvin
5. Fleecetyg

Svar finns längst ner. (Men fundera först.)

Länkar:
Sveriges radio - Betydelsefullt diktverk fräschas upp
Aftonbladet - Tvärtomlek på vers
Kuriren - Tornedalsk kväde i udda nytolkning
NSD - Fyra versioner av samma dikt
Black Island Books











Svar:
1. Arme prästen ångrar bittert
2. Potentat i Norra Botten
3. Vårt fartyg
4. Lageröl
5. Gårmhålspäls

En korsordsvinst

Jag fick en trevlig överraskning med posten i dag! Ett paket märkt med Svenska tornedalingars riksförbunds fina hjortron. Jag visste inte vad som fanns inuti paketet. Jag gissade att det var en bok, men hade ingen aning om vilken. Och när jag öppnade paketet var det två böcker i det! Gunnar Kieris Var som folk! och Hunteerinkiä köökissä av Ann-Kristin Lundström. Den senare är 96 sidor funderingar från ett kök i Kiruna, helt på tornedalsfinska. Roligt paket!!

Korsordet fanns i METavisi, som numera finns tillsammans med Haparandabladet.

Matilda - 24 gånger med barn

Den tredje boken jag köpte på Matarengi marknad var den här, Matilda - 24 gånger med barn.

Matilda föddes i Jänkisjärvi 1863. Hon gifte sig och flyttade till Mukkajärvi och födde barn på barn på barn på barn i 28 års tid. Författaren är barnbarns barn till Matilda. (Och faster till en av mina gamla klasskompisar.) Det finns mycket fakta och historia om hur folket levde på 1800-talet i boken. När man läser en sån här bok slås man av tanken på hur sjuhelsickes mycket efterforskning författaren måste ha gjort! Valuta för pengarna får man absolut om man köper den här boken. Eftersom trakterna i boken, det vill säga skogarna runt Mukkajärvi, Jänkisjärvi, Pirttijärvi, Ruokojärvi, är min farfars hemtrakter är boken litegrann släktförkovran för min del.

"Henriks far Henrik Johansson hade bytt sin gård i Kukkutieva med Johan Johansson Vennberg som ägde gården Ylinenpää. Henrik hade vandrat ifrån Ruokojärvi med korna och fåren på skogsstigar, först sex kilometer till Kuurajärvi och sedan de återstående fem kilometerna till gården i Jänkisjärvi. Bytet skedde år 1836 och vi kan bara ana vilka vedermödor de kunde vara för familjerna. Johan Johansson Vennberg hade den största familjen med nio barn."

Eftersom jag vet att min farfars farmor hette Eva Johansdotter Vennberg och var född 1823 kan jag anta att Johan Johansson Vennberg var min farfars farmors far.

Bokens Matilda är född samma år som min morfars mor. Hon hette också Matilda. På 1800-talet lade det tornedalska folket inte ner så mycket tid på att fundera över så fåfänga saker som att variera förnamnen till sina många barn. Man kan fundera över vad meningen med förnamnen över huvud taget var när alla barn hette samma sak, antingen Henrik, Isak eller Johan, eller Johanna om det var en flicka, precis som deras föräldrar hette, och far- och morföräldrar hette. Och alla Johanna kallades alltid Hanna.

Jag börjar ha läst en ansenlig mängd böcker som innehåller meningen "Sauna on valmis". Det är ju inte konstigt eftersom det är någonting som sägs väldigt ofta. Jag använder dock själv inte den meningen. För bastun jag oftast badar i är en aina valmis.

Hur som helst, mycket bra bok.

Böckerna från Matarengi marknad

Det blev tre böcker köpta på marknaden. Det här är två av dem.
Barns tankar om... är tankar skrivna av låg- och mellanstadiebarn i Juoksengi år 1987. Jag är i samma ålder som de är, och särskilt känner jag Maria.
Citroën-boken är skriven av förläggaren själv. Den är kort, men hade gärna fått vara längre, för kul är den! Men det är kanske tur att den inte är längre än den är...
Fast det ska väl vara trema, inte cirkumflex, ovanför e:et.

Tuu, tuu, tupakkarulla

Text: Kristina Lantto-Toffe
Bilder: Inga-Britt Uusitalo

Tuu, tuu, tupakkarulla (inledning i en sångtext) är om systrarna Elina och Enni från Keräntöjärvi som är på arbetsstugan i sockenbyn Junosuando. 40 sidor vardera på tornedalsfinska och svenska. (Jag har förstås läst båda delarna.) Förutom rutinerna på arbetsstugan och i skolan får man läsa om laestadianskt bönemöte, bastubad och skidtävling.

En annan bok om arbetsstugor är Gunnar Kieris Var som folk.

I Matarengi har man aldrig tråkigt!

I universitetsbiblioteket i Luleå finns Ragnar Lassinanttis samling. Där kan man hitta mycket kul.

Där har jag hittat Barnen som aldrig hade tråkigt av Birgitta de Vylder-Bellander. Boken är skriven på 50-talet, men handlar om barnen Bedinger som bor på folkhögskolan i Matarengi i början av 1900-talet. En mycket trevlig bok. Det roligaste med boken var att få läsa en fiktiv bok om Övertorneå. Det händer inte för ofta det!

Barnen Bedinger firar midsommar på Luppio, de reser till Haparanda, de åker skidor i Wikmans backe, de får se en bil för första gången, och de har aldrig tråkigt! För det har man inte i Matarengi! I Matarengi har man Roligt året om, som Birgitta de Vylder-Bellanders första bok om barnen heter.

PS. Berättelsen avslutas med ordet Aavasaksa.

Två fina böcker

Många bra böcker om Tornedalens respektive Norrbottens historia har jag läst, och sett. De här är två av de bästa:

Åsa Nordéns Sällsamheter i Tornedalen från 1983, och Sällsamheter i Norrbotten - Kustlandet från 1985. Den senare om Piteå, Luleå och Kalix. I behändigt format är de också.

(Jag är glad över att jag hittade den förstnämnda hemma hos en av mostrarna.)

Hevonen Häst av Annika Korpi

Hevonen häst
Suola salt
Pappi präst
Mallas malt
Liivi väst
Kaikki allt

Eller hur den nu var. Jag antar att ni har hört den där gamla ramsan, ni tornedalingar i alla fall.

Annika Korpis bok Hevonen Häst, skriven på ett annorlunda sätt, handlar om stadsflickan Eila som åker till sin farmor i Tornedalen, i boken benämnt Polcirkelland. Där försöker hon utforska livet bland diverse original som lever efter sina egna regler. Komiskt, eller snarare tragikomiskt faktiskt. Skulle bli jättebra som film tror jag.
Norstedts bokbeskrivning. (Obs. Eila heter Palo i efternamn, inte Paulo som det står där.)

"Här är språket vårt språk. När jag frågar farmor hur orden stavas säger hon skriv som det låter. Nivea Larsson får upprättelse."
Nivea Larsson är Eilas docka och är dyslektiker. (Ibland funderar man över sig själv. Det dröjde till sidan 94 innan jag märkte att flickan hette Eila, och inte Elia som jag fram till dess hade trott. Det krävdes ett Eila i kursiv stil för att jag skulle se rätt.)

Att det är Tornedalen står aldrig utskrivet någonstans i boken, men det råder inget tvivel om att det är Tornedalen. Meningar som "Sauna on valmis" och "Han har mer älgkött än vad han kan äta upp själv" säger mycket.

En riktigt bra grej

Den här boken är ett måste. En typisk bra att ha-grej för alla Övertorneåska hushåll.
Den finns på biblioteket och turistinformationen för endast 25 kronor. 52 sidor om 27 besöksmål i kommunen. Intressant text, bra fotografier och kartor. Den är jättebra!
"För dig som vill veta mer om naturen i allmänhet och i synnerhet om naturen i Övertorneå" Idé, text och foto: Rolf Lahti.

De här små röda husen som man ser lite här och där i kommunen är inte några behållare för hundbajspåsar. De finns uppsatta vid varje besöksmål från boken. Siffran på huset anger siffran i boken. (16 är Särkijärvi)

Den här tallen som ser ut som en gaffel finns vid litet rött hus nummer 10. (10 är Kattilakoski) Bild från den 8 juni 2008.

Mer att läsa om Tornedalen

Det var ett tag sedan, men nu har jag läst något igen. Och åter igen något tornedalskt.
Det här häftet innehåller: Tankar, minnen, känslor, andra världskriget, konstigt nog nästan inget om bastu, sport, 30-talets reformer och oroligheter, skolan, hur en "gåtkväll" kunde gå till, älv och vatten med mera.

Edvin skriver om en skolresa de gjorde våren 1929 när de gick i tredje klass. Klassen, från Koivukylä (Hedenäset alltså), fick åka tåg till Övertorneå. När jag gick i tredje klass, våren 1986, fick vi, från Övertorneå, åka på skolresa, till bland annat Hedenäset. Fast vi åkte buss, inte tåg.

Annat intressant: Om försvarslinjen. "Stenarbetare från Bohuslän kom med sina jättekranar och byggde stridsvagnshinder, bunkrar och bergrum. De transporterade bort en tredjedel av Luppioberget." En tredjedel av Luppioberget?!
Jag har försökt snoka lite i ämnet stridsvagnshinder. NE säger att cirka 152 ooo meter sådant anlades i Sverige åren 1939-40. Drygt 15 mil bara? Den här på bilden nedan är ganska lång bara den. Är det någon som vet att uppskatta ungefär hur många meter det anlades totalt i Sverige under andra världskriget? Det som gjordes åren 1939-40 kan väl inte vara allt.

Edvin står för mer än hälften av innehållet. Bland annat skriver han mycket om arbetarrörelsen. Det intressanta är hur mycket det har gemensamt med den andra boken jag läser just nu; Marklund och Snickares "Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra". Sverige hade aldrig blivit ett samhälle av välfärd utan arbetarrörelsen. På samma sätt kommer Sverige aldrig att bli ett samhälle av jämställdhet utan att kvinnor håller ihop. Med arbetarrörelsen vann alla, även egendomsägarna. På samma sätt vinner alla på jämställdhet, även män. Genom sammanhållning och solidaritet vinner individen. Bäst att jag går och läser ut den boken också så att jag kan sammanfatta den snart.

Stridsvagnshinder (eller pansarhinder). (Höstbild)

En otrolig tid

Jag har fått för mig att jag måste redovisa alla pärm till pärm-böcker jag läser här. För att få ut max av dem.

"En otrolig tid, mormor och farfar berättar"
Utgiven 1981. 23 norrbottningar, födda mellan 1895 och 1919, berättar om hur det var att växa upp i Norrbotten i början av 1900-talet. "En bok till och för barn i alla åldrar." 54 berättelser i 16 kapitel som skolan, hemmet, arbetet, nöjen, kläder, krigen och den nya tekniken med till exempel radion. Den tiden då allting tillverkades hemma. Tillverka mat själv, tillverka kläder själv. Hur väl hade jag hade passat in där? Inte bra alls. Mina talanger och intressen är inte lagda åt mat- eller syhållet. Att var och en gör det de är bäst på? Nej nej. Förbestämda sysslor. Kvinnor med fallenhet för handarbete måste ha haft stor fördel. Arbetet borde ha gått lättare för dem. Deras kreationer blev säkert också mer varierade. Barkbröd, förkläden, vadmal, knut i nacken och knäbyxor. En fin och mysig bok. Vad hände med de kvinnor och män som råkade ha tummen mitt i handen? Ogifta allihopa?

Leilit. Tidstypisk. I en leili förvarade man fil och mjölk. Min morfar har målat dem i efterhand. Jag dricker inte mjölk, men ibland är jag sugen på en viilipytty. Men var finns det att hitta? Inte på ICA Porsön i alla fall. Ibland förstår jag inte vad Sverige är för konstigt land. Viilipytty finns inte, men samtidigt finns Risifrutti och annat sånt som är så äckligt sött att det är omöjligt att svälja. Och bastu badas inte. Inte på riktigt.

Jag vet inte hur mycket svensk jag är. Men nu vet jag att jag är 93 % norrländsk. Gör Norrmejeriers Norrlandstest! Och tala sen om för mig vad ni fick för resultat! Det är faktiskt väldigt bra och roliga frågor. Svaret man får måste verkligen vara ett mått på hur norrländsk man är! 93 %! Det kändes bra!

Senaste norrmejeriprodukten jag använde var naturell crème fraiche. Den var till en ananaspaj jag gjorde tidigare i kväll. Enkel, inte mycket jobb. Så en aning sånt åt mathållet klarar jag väl av.

Skogarnas folk

Berättelser från Tornedalen av Emil Mäkipiha (1919-1989) från Jänkisjärvi. Emil Mäkipiha var en man med stor naturkännedom, och med stort intresse för människor och deras hårda slavarbete i skogen och med flottningen.

Jag har alltså läst den första av de tre böckerna vi köpte på Matarengi marknad. Mäkipiha har nedtecknat historier från de första årtiondena av 1900-talet, som i sin tur Bengt Matti har bearbetat. Det är skogen och vattnet och människorna. Det är 110 sidor jätkät och deras hårda liv, om hur hårt ett samhälle i ojämlikhet är. Om det livsfarliga arbete människorna tvingades till, i utbyte mot nästan ingen lön alls.

Bilden är ur min mammas mosters fotoalbum. Ett gäng flottande tornedalingar någonstans utanför Pajala med sina båtshakar, eller keksi som den också kallas.

Boken innehåller också en massa härliga namn på berg, sjöar och bäckar. Och lite skomakeri, höbärgning, fiske och vidjor.

Mitt namn

"Vilkko var skomakare och hade sytt ett par kortskaftade läderstövlar åt Bergdal och skulle enligt överenskommelse under återfärden lämna dem till Uumaagården."

"Framme vid Uumaaberget fortsatte Vilkko direkt till Kuurajärvi."

Min farfar är född på Uumaagården. (Ruokojärvi by Raukola hemman) Uumaa ligger precis innan man kommer till Ruokojärvi från Övertorneå. Min pappa, min mamma, min morfar och min farmor är alla födda i Kuivakangas. Jag har blivit matad och vattnad med Kuivakangas i hela mitt liv, till viss del bokstavligt. Jag kan inte lika mycket om min farfars hemtrakt, den trakt boken skildrar. Jag var ju på resa med pappa i går. Byarna vi var i kan delas in i två grupper: Byar längs Ohtanajärvivägen och byar längs Korpilombolovägen. De förstnämnda byarna ligger så vackert till. Men Korpilombolovägen: Skog. Skog med stort S.

Myr utanför Jänkisjärvi.

Det fanns mycket vackert att fotografera i går. Jag ville ha en bild från Ruokojärvi också. Det bästa jag hittade var det här. Känslan jag fick av boken, samma känsla fick jag efter Korpisvägen.

Två citat till ur boken:

"Forsen var vida känd för den rikliga förekomsten av storharr och sik, som dock försvann i samband med kraftverksbygget. Ekfors Kraft AB har inte tagit ansvar för detta. Ädelfisken försvann för byarna som så väl skulle ha behövt den under svältåren."
"Många välvalda och hetsiga ord har yttrats mellan Styrman och Puostijärviborna om vattennivån i sjön."

Varav hjärtat är fullt?

Om jag skulle flytta söderut, och sedan bli kvar där och sakta men säkert acklimatiseras av kulturen där, tror jag att bastun är det sista jag skulle överge. Slutar man känna sug efter bastun är man nog helt uppäten av den andra kulturen.

Jag har läst Varav hjärtat är fullt. Hittad i mammas bokhylla. 40 kåserier av Gerda Antti. Utgiven 1993. Gerda Antti är ju född i Övertorneå, men hon är östgötska och en östgötaförfattare. Jag fick vänta till sidan 163, av totalt 166, innan hon nämnde bastun. Och då var det inte ens i någon berättelse ur vardagslivet, utan i en barndomsskildring. För henne är bastun bara ett barndomsminne! Det är helt jättekonstigt för mig.

Hon är ju född i Övertorneå, som jag, men världen hon beskriver är inte Tornedalen. Jag känner inte igen mig. Det finns sex fler Gerda Antti-böcker i bokhyllan, men de får stå kvar där.

I ett kapitel känner hon sig vis för att hon kommit på att man kanske inte behöver göra allting som man trott att man måste göra. "Mycket som man trott att man måste göra inte alls är nödvändigt att göra." Jag vet inte om jag ska säga grattis till insikten eller vad jag ska säga.
Och så vänder man på bladet. Nytt kapitel. Ett kapitel där hon hyllar "den underbara nyheten kassettbok". (Det som väl kallas ljudbok i dag?) Med kassettboken kan hon lyssna på boken samtidigt som hon manglar och stryker lakan, örngott, handdukar och näsdukar. Jag förstår ingenting. Det kan hända att jag tolkar henne helt fel, men jag tolkar det som att den nyvunna visheten inte höll i sig länge.

Alla nymodigheter är dåliga (utom kassettboken), och i andra länder är det bättre än i Sverige. Vi svenskar borde bli mer som de är i andra länder. Hon pratar i vi-form. "Vi som aldrig är nöjda. Vi som bara kräver och kräver." Jag tycker hon kan prata i jag-form i stället. Det finns ingen skön tornedalsattityd i boken.

Jag ska inte såga en bok för mycket. Alla böcker är ju fina på sitt sätt. Den här också. Jag förstod inte perspektivet bara. Det jag ville ha ur boken var att få veta mer om Tornedalen. Det fick jag, fast det bara var de 13 sista sidorna som handlade om Tornedalen.

Jag undrar vad det var för stolpskott som skrev beskrivningen på baksidan.
"I boken ingår också några längre stycken där hon berättar om sin barndom högst uppe i Tornedalen."
Övertorneå, högst uppe i Tornedalen??

Blodstämmare & handpåläggare

Folklig läkekonst och magi i Tornedalen och Lappland
Jörgen I Eriksson

Sammanfattningsvis: Om det övernaturliga som fortfarande tycks vara närvarande i Tornedalen, trots den snabba modernisering som Tornedalen genomlevt och trots svenska statsmaktens kulturella förtryck. Ur inledningen: "Mycket av den litteratur som tidigare getts ut om Tornedalen av sörlänningar har varit genomsyrad av en fördomsfull syn på tornedalingarna och deras kultur." Författaren är inte tornedaling, men i den här boken är det tornedalingarna själva som pratar.

Jag tror att jag tar de här sakerna för naturligt för att ens fundera på att det kan vara övernaturligt. Jag är väl barn av min miljö.

Bastun
Det går inte att hitta en bok om Tornedalen utan att det finns minst ett kapitel om bastun. Till och med Mikael Niemis Svålhålet hade ett bastukapitel trots att boken handlade om rymden och science fiction.
"I Tornedalen är bastun självklar, en oumbärlig del av livet."
Det är faktiskt svårt att vara utan bastu när man har byggt upp så stor del av livet runt bastun.
Boken handlar ju om helande, läkekonst och magi, och kapitelet heter "Bastun som ritual". Bastun som religion. Jag tror att jag tar bastun lite för självklart. Man känner sig som en ny människa efter ett bastubad. Både andligt och kroppsligt. Kalla det gudomligt eller vad som helst. Bastun har en helande potential. Magiskt, men ändå inte magiskt.

Blodstämning
Man vet ATT det fungerar, men inte HUR de fungerar. Svaret är att tron är viktigast av allt. En stark tro försätter berg. Så är det väl med all slags tro? Att blodstämmarna säger sig känna en trötthet efteråt är inte konstigt. All energimobilisering är uttömmande.

Botande i allmänhet
Placeboeffekten är verklig. Avkoppling är viktigt. Tron är viktig.
En av botarna förklarade: "Det är inga konstigheter med att bota. Naturen har botemedel på allt. Naturen måste ha sin gång."
(När man läser om dessa blodstämmare och handpåläggare känns steget inte så långt till berättelserna i de fyra evangelierna.)

Naturen
"För att människan ska kunna utvinna sitt levebröd ur naturen måste hon hålla sig väl med de krafter som verkar i det fördolda."
Missbrukar vi naturen mår naturen inte bra, och då säger naturen ifrån. Är det vardaglivssmagi? Det är kanske just det som är magi. Naturen har ett eget liv. Sen tycker jag man kan kalla det haltijat, vättar, vittror, rån, bäror, huldror eller vad man vill. Respekt för naturen måste man ha.

Laestadianismen
Har jag däremot inte tagit för naturligt. Eftersom jag inte har vetat något om dess uppkomst. Tidigare skrev jag att boken Mordplats Raitajärvi var min första riktiga lektion i ämnet laestadianism. Den här boken var för mig en bra andra lektion i det ämnet. Som sagt så har jag inte fått undervisning i laestadianism i skolan.

Och så gav boken en lektion i ämnet samisk kultur också. Ett ämne som jag tyvärr inte heller behärskar tillfredställande - ännu!

Den här filmen måste ses. Norsk film om Kautokeino-upproret 1852.

Till fostervattnets stränder

... är namnet på senaste boken jag läst. Fostervattnet är Torne älv, och författaren är Hasse Stenudd. Han kåserar i teveprogrammet Kexi ibland. Fint skriven bok om typiska tornedalska saker som språket, bastun, älven, hockey, islossning, hemlängtan och midnattssol. Även ganska mycket om rökning. Som inte är särskilt tornedalskt. Jo rökbastu och fiskrökeri är typiskt Tornedalen, men det är inte den sortens rök han skriver om.

"Statsmakternas försvenskningsprocess"
Stenudd tar upp såna där ogenomtänkta dumheter som kommer ur munnen på allvarligt många människor. "Vi bor i Sverige och i Sverige pratar vi svenska" eller "ta seden dit man kommer". Hur många gånger har man inte hört det? Massor av gånger. Varifrån får folk sånt? Statsmaktens vansinniga försvenskningsprocess?

"Tornedalingen är inte, som storsvensken tror, en femtekolonnare som i smyg planerar att bryta sig ur Sverige."
Nä just det. Varför är svenskar så rädda tornedalingar? Som jag skrev när jag reflekterade Mannen som dog som en lax, är tornedalingar ett fredligt folk.
Det måste ju vara det det handlar om. Rädsla allså. Varför annars bedriva fascism mot ett visst folk? Men hur är man funtad i huvudet om man är rädd för något, för mig så naturligt, som en tornedaling? Som sagt, bastu, älven, hockey, midnattssol...

och torrkött. Trodde jag ja. Men torkat renkött är tydligen mest en nord- och mellantornedalsk grej. Stenudd skriver att "kulturen han fått med sig från de södra delarna av Tornedalen inte innehåller renmat i samma grad som i de övre delarna". "Komma här och komma med torkat renkött. Jag säger bara; nätting och kalvdans."
Stenudd är från Kukkola. Om nätting som delikatess har jag även läst i Hjördis Piuva Anderssons (från Vojakkala) bok Min barndom i Tornedalen, Lapsuuteni Tornionlaaksossa.
"Vi anser nättingar vara en delikatess, medan andra ser på dem med avsmak på grund av fiskens ormliknande utseende och runda sugmun." / Hjördis Piuva Andersson

Jag har inte fattat att man äter nätting. Jag tror knappt att Ötå-bor tänker på att det över huvud taget finns en fisk som kallas nätting, nejonöga eller nahkiainen. Än mindre att man äter sånt!

Renmat- och nättingkulturen är inte den samma i hela dalen, men laxen däremot, den tillhör matkulturen i hela dalen.

Men, renmat, det är väl lav det?

Mordplats Raitajärvi

Titeln retar läsnerven. Man tar den och läser den direkt. Det har jag gjort. Jag var snabb. Den är helt nyutgiven.
Det är fiktion, tål att tilläggas. En kriminalroman utspelad i författaren Majvor Müllers hemby.

Raitajärvi, en by och en sjö precis mittemellan Övertorneå och Överkalix. Kommungränsen går genom sjön Raitajärvi, som blir sälgsjön översatt. Byn Raitajärvi ligger i Övertorneå kommun men i Överkalix riktnummerområde och med ortsadress Överkalix och, trots finska namnet, på svenska sidan om språkgränsen, om jag har förstått det rätt? Nåja, det spelar ingen roll. Det som är viktigt är att Raitajärvi ligger på gränslöst område, och tillhör både Kalix älvdal och Tornedalen, vilket märks i boken.

Jag fick en bra första lektion i ämnet Laestadianism. Visst är det märkligt att vi i grundskolan och i gymnasiet fick lära oss olika religiösa rörelsers historia, men aldrig någon laestadianism mer än i förbifarten? Mormoner, Jehovas, Hare Krishna, men icke laestadianismen. Den rörelse som fanns närmast och alltså borde ha varit den som var viktigast för oss att förstå. Jag tror dock att det var länge sedan jag gick i grundskolan. Jag tror att det är lite bättre i dag. Hoppas.

Det var alltså en bra bok. Det roligaste var att läsa om alla platser man känner igen. Men att kalla Övertorneås huvudgata för Storgatan?? Inget i Övertorneå heter något så tråkigt. Övertorneås "storgata" heter Matarengivägen. Mycket roligare.

Mannen som dog som en lax

Det var ungefär sata salamaa i natt. Första åskan jag har sett i år. Det dröjde till september. Det var ett åskväder tidigare i år i Luleå, men då var jag i Ötå.
Jag låg och läste ut Niemis Mannen som dog som en lax under åskvädret. Han har viktiga saker att säga och det är en bra historia. Men det viktiga han har att säga är för påtagligt. Jag saknar det där hårfina som jag har sagt. Med allt bra material som finns i boken borde han ha kunnat göra den bättre, känns det som. Men läsvärd är den ju ändå. Nu ska jag börja läsa Åsa Larssons Svart stig. Jag har väntat på de här två böckerna i flera månader och så kommer de samtidigt! Jag suger på karamellen. Inte ofta man kan frossa i tornedalsböcker så här!

Laxfiske någonstans i Pajala sommaren 1945. Det är mormors systrar på bilden. Karlen i mitten känner jag inte igen.

• Intressant att Niemi tog med ett svenskt perspektiv på språkfascismen mot Tornedalen. Jag hade aldrig förut tänkt på saken ur ett svenskt perspektiv. Svenskarnas anledning: Ryssrädsla, rädsla för att tappa ännu mer landområde. (Det är alltid rädsla det bottnar i ja)
• Han gör en grej av att tornedalingar finns överallt. "Det där tornedalingarna, de finns tamejfan överallt." Jag har icketornedalska släktingar och bekanta i "södra Sverige" som har påpekat just det. Var och varannan "högt uppsatt" person de träffar i arbetslivet visar sig vara tornedaling. Representationen t-dalingar verkar större än den borde vara statistiskt. Vi är infiltrerade överallt...
• ... men man märker inte det vid första anblick. En stor andel av oss uppträder "under antaget namn". Inkognito. Många t-dalingar går under försvenskat namn, däribland faktiskt jag själv. (Bli inte rädda nu svenskar, vi är ett fredligt folk)
• Huvudpersonen har en massagestav inlåst i skrivbords-lådan. Hur normalt är det? Typ är det stöldbegärligt eller?
• Jag känner inte helt igen Niemis beskrivning av tystheten i Tornedalen. Vad han menar är väl att det är okej att vara tyst. Det skulle inte vara pinsamt om det råkade bli tyst. Det finns värme där i alla fall. Hellre tystnad än kallprat. "Han kunde dricka sin kopp och sedan gå utan att ett ord hade utväxlats, och ändå inte vara oartig." Javisst, det är sant, men i praktiken händer det aldrig. En tornedaling skulle inte missa ett tillfälle att prata. Bekant eller obekant spelar ingen roll.