Tjock stjärnsläkt

Jag satt och såg den där VM-finalen i söndags. "Det största som hänt svensk basket." Basket är en bra TV-sport. Ändå sker nästan all basket i periferin, nånstans, om man själv inte är aktiv. Annat är det med fotboll. Där vet man hur seriesystemen ser ut, vad spelarna heter och vilka år de är födda, hur ointresserad man än är av spelet. Inom herrfotbollen vet man även vad fruarna heter, och vilka år de är födda. Och det trots att fotboll är en sämre TV-sport än basket. (Fotbollen har dock övertaget som läktarsport.)

Basketen är alldeles för opersonlig i det här landet. En sport kräver personligheter för att bli känd, kända sådana. Som TV-sport har nog basketen bara en nackdel, det är en inomhussport. Utomhus är alltid trevligare än inomhus, vinter som sommar.

Opersonligheten borde inte vara något problem. Det räckte med några minuters tittande på matchen för att lära sig namnen på alla spelare, i båda lag.

Och så då till några av dessa personligheter. Kommentator Härenstam förklarade att Sveriges lag till stor del består av spelare från Luleå och Telge. Telge, som ett tvillingpar med sportnamnet Eldebrink som, som det stod i gårdagens NSD, faktiskt kommer från Morjärv i Norrbotten. Någon tittare hade skickat in en fråga och undrade om tvillingarnas pappa är känd. Det är väl klart att Kenth Eldebrink är känd! Han har ju ett OS-brons från Los Angeles! (Ja, det var en finländare som vann. Det är ju spjutkastning ändå.)

I NSD:s lördagsbilaga den 26 april 1986, fanns ett reportage om "idrottens tjocka släkt" där "alla blivit stjärnor". Vad fanns det för "magisk kraft" i släkten som skapade så många duktiga idrottare? Svaret hoppades de kunna ge på tre helsidor plus framsidan. De duktiga idrottarna var: Kenth, med bror Anders, deras kusin Robert Nordmark, ytterligare tre kusiner i Haparanda, alla tre elitidrottare, en av dem elitseriespelare, samt ett syskonpar från Kalix som var flerfaldiga svenska mästare i simning, tremänningar till de sex tidigare nämnda.
Robert Nordmark behöver ju ingen närmare presentation. Han var med och tog Sveriges fjärde VM-guld i hockey, i Wien 1987, på sovjettiden! Det var ju även Anders Eldebrink.

En av baskettvillingarna fick utmärkelsen Most Valuable Player i det första VM ett svenskt lag spelat i. Och den här NSD-artikeln är skriven innan tvillingarna ens var födda.

Kan inte NSD köra uppdatering av artikel?

Not

Min andra IKEA-pryl. Golvlampan Not. Mitt tidningsställ har nu IKEA-sällskap. Not är en av pappas skyttevinster. Hans vinster hamnar ofta hemma hos mig.

Jag har ännu inte besökt IKEA i Haparanda. Jag har tänkt göra det. Jag ska. Det är ju häftigt med ett IKEA-varuhus i Haparanda! Men mitt besök har inte blivit av för det finns inget särskilt med IKEA som lockar mig. Jag vet inte vad som får folk att vallfärda dit. Jag hoppas att folk fortsätter att vallfärda dit. Men jag förstår det inte.

Skogarnas folk

Berättelser från Tornedalen av Emil Mäkipiha (1919-1989) från Jänkisjärvi. Emil Mäkipiha var en man med stor naturkännedom, och med stort intresse för människor och deras hårda slavarbete i skogen och med flottningen.

Jag har alltså läst den första av de tre böckerna vi köpte på Matarengi marknad. Mäkipiha har nedtecknat historier från de första årtiondena av 1900-talet, som i sin tur Bengt Matti har bearbetat. Det är skogen och vattnet och människorna. Det är 110 sidor jätkät och deras hårda liv, om hur hårt ett samhälle i ojämlikhet är. Om det livsfarliga arbete människorna tvingades till, i utbyte mot nästan ingen lön alls.

Bilden är ur min mammas mosters fotoalbum. Ett gäng flottande tornedalingar någonstans utanför Pajala med sina båtshakar, eller keksi som den också kallas.

Boken innehåller också en massa härliga namn på berg, sjöar och bäckar. Och lite skomakeri, höbärgning, fiske och vidjor.

Mitt namn

"Vilkko var skomakare och hade sytt ett par kortskaftade läderstövlar åt Bergdal och skulle enligt överenskommelse under återfärden lämna dem till Uumaagården."

"Framme vid Uumaaberget fortsatte Vilkko direkt till Kuurajärvi."

Min farfar är född på Uumaagården. (Ruokojärvi by Raukola hemman) Uumaa ligger precis innan man kommer till Ruokojärvi från Övertorneå. Min pappa, min mamma, min morfar och min farmor är alla födda i Kuivakangas. Jag har blivit matad och vattnad med Kuivakangas i hela mitt liv, till viss del bokstavligt. Jag kan inte lika mycket om min farfars hemtrakt, den trakt boken skildrar. Jag var ju på resa med pappa i går. Byarna vi var i kan delas in i två grupper: Byar längs Ohtanajärvivägen och byar längs Korpilombolovägen. De förstnämnda byarna ligger så vackert till. Men Korpilombolovägen: Skog. Skog med stort S.

Myr utanför Jänkisjärvi.

Det fanns mycket vackert att fotografera i går. Jag ville ha en bild från Ruokojärvi också. Det bästa jag hittade var det här. Känslan jag fick av boken, samma känsla fick jag efter Korpisvägen.

Två citat till ur boken:

"Forsen var vida känd för den rikliga förekomsten av storharr och sik, som dock försvann i samband med kraftverksbygget. Ekfors Kraft AB har inte tagit ansvar för detta. Ädelfisken försvann för byarna som så väl skulle ha behövt den under svältåren."
"Många välvalda och hetsiga ord har yttrats mellan Styrman och Puostijärviborna om vattennivån i sjön."

Rundresa

I dag har jag varit i Rantajärvi, Mettäjärvi, Aapua, Olkamangi, Kulmungi, Pyhäjärvi, Penttäjä, Ylinenjärvi, Kärsiäisjärvi, Siekasjärvi, Kannusjärvi, Ruokojärvi, Pirttijärvi, Mukkajärvi, Kuurajärvi, Jänkisjärvi och Kuusijärvi. Och några fler byar. Jag har sett mig omkring i den nordvästliga delen av kommunen.

Vi har verkligen många söta små byar i vår kommun. Okej, Rantajärvi och Aapua är inte så små, men söta ändå. Vägkvaliteten vill jag helst inte säga något om. Vägarna är körbara. Det är en bana i alla fall. Vägarna är inte till för att man ska köra fort på dem, de är till för sightseeing. De sistnämnda byarna, längs Korpilombolovägen, kanske inte är så upplyftande, det är några hus längs vägen bara, men Rantajärvi, Mettäjärvi, Aapua och Kannusjärvi är vackra ställen. Sjö i mitten och sluttningar. Till och med Kulmungi är ett vackert litet ställe, byggd runt en söt liten sjö. Jag tror att jag har nämnt en gång att jag bokstavligen trodde att Kulmungi var världens ände när jag var liten. Och Penttäjä, vilket vackert berg där på andra sidan sjön!

Det är så kul att fotografera skyltar.

Aapua! Ren energi.

I Aapua finns också skidor, bingo och bastu.

En koja finns där också. Såg jättemysigt ut inuti den. Där skulle jag lätt kunna bo, ett tag.

En helt vanlig Aapuanjoki-skylt.

Så att man hittar till Olkamangi, Jarhois, Hevosvaara, Ohtanajärvi, Svanstein och till bingo.

Jag gillar verkligen de här snurrorna.

Välkommen till Olkamangi.

En två tre fyra fem sex sju mäktiga snurror på rad. Ska det vara. Om man klickar på bilden.

En lite rostig skylt, men den fungerar väl fortfarande, som det heter. Kommungränsen vid Olkamangi.

Jepp, i Nätipuka har jag också varit!

Skor

Städning i klädkammaren. De här ryms jag inte i längre. Skon längst till vänster är storlek 31. Skon längst till höger är storlek 19. Det var mitt allra första skopar.

Nu har jag storlek 37. Det var de här skorna jag hade förra helgen. Det var några som undrade vad det var för skor jag hade. Bättre bilder på skorna finns här på Vagabond.

Original Nokia. Made in Finland. Prima kvalitet!

(Var det tredje gången i rad jag hyllade Finland?)

Fredagskvällen

Hyfsat många kommunbor är nog i Jänkisjärvi just nu. På dans. Inte jag. Jag har varit med föräldrarna hos grannarna på surströmmingsmiddag. Jag åt inte surströmming. Det gör jag inte, och kommer aldrig att göra heller. Jag har smakat en gång och det var verkligen nog. Surströmmingsmiddagarna är trevliga ändå. Jag blev bjuden på röding, och till efterrätt jättegod ananaspaj.

Grannarna har hyfsad utsikt. Över vårt hus bland annat. Cembratallen har blivit ganska stor.

Finöl. Guldöl. Lapin Kulta. Det har väl inte undgått många att det blir Lapplands guld på svenska. Namnet Lapinkatse i förra inlägget borde bli Lapplandsblick.

Mina nya

Jag hade tänkt låta det vara osagt. Att jag har nya brillor. Jag tänkte byta i all hemlighet, men jag fick så förträffligt bra service på Lapinkatse i Ylitornio att jag kände att jag måste tala om det. Trevligt och kompetent folk, med god blick.

Slut nu

Nu är jag tillbaka. Jag tror att jag har överlevt, men man vet aldrig. Väldigt kul har det varit i alla fall.

Hemvändardagar, marknadsdagar, jag vet inte allt vad det kallas. I år tillhörde jag kategorin "speciellt inbjudna årgångarna till Hemvändardagarna" arrangerade av Övertorneå SK i samverkan med Övertorneå kommun. Jag har aldrig lämnat Övertorneå, men okej. Ordet hemvändare är hemskt. Jag skulle aldrig ta det ordet i min mun om det inte var så att det kallades så. (Versalt H) Förfärligt fel och förfärligt missyftande. Namnet antyder att vi har lämnat byn och kommit tillbaka, tillfälligt, för att återuppleva Övertorneås "sommardagar och ljusa nätter". Karlen som höll vårt välkomsttal pratade med den felaktiga uppfattningen. Han pratade till oss som att vi bott på andra sidan jorden i 15 år och aldrig under den tiden besökt kära hembyn, och att vi ingenting visste om hur det är i kära hembyn i dag. Och eftersom vi bor i andra städer runt om i landet tyckte han att vi skulle vara bra ambassadörer för Övertorneå. Därför fick vi en broschyr med (väldigt grundläggande) fakta om Övertorneå så att vi kan läsa på så att vi kan prata om vår hemby som ambassadörer. Alltså helt seriöst, jag är uppvuxen i Övertorneå och jag vet en hel del om Övertorneå. Töntigt och tokigt kändes det. Speciellt med tanke på att det flesta som satt där på "hemvändardagen" var de som aldrig har flyttat från Övertorneå. Så allvarligt, Hemvändardagarna ska ha ett nytt namn. Snarast!

När det där var avklarat fick vi middag. En god middag så klart. Efter middagen var det dags för det allra bästa på hela kvällen: Bastubadet! När jag badar bastu så badar jag bastu. På riktigt eller inte alls. Och när det finns tre bastur att varva mellan och när det hela tiden dyker upp kul folk att prata med, glömmer man bort tiden och plötsligt har man badat bastu i tre timmar i sträck, utan paus. Det var väldigt kul, men jag kan ärligt säga att jag efteråt fick världens huvudvärk. Värsta i mitt liv. När vi satt i bussen vid ettiden på väg hem kunde jag inte svälja längre. Det var en pärs, men det löste ju sig ganska snart när jag kommit hem.
Vädret var riktigt dåligt och blött. Jag tänkte mig inte för, trampade utanför vägen, fastnade i leran och gympadojorna är inte i världens bästa skick nu.

Så ett tips för kommande "hemvändare": Bastubadet är jättekul, (jag gör det gärna igen!) men ta en vattenflaska med. In till bastun!! Timmarna går fort.

Och så har det ju varit Matarengi marknad. Marknad i byn. Marknad är kul. Det vill säga, allt som händer runt omkring själva marknaden. Knallarna klagar på dålig försäljning. Man kan ju tycka att det är en dålig sak, men jag tycker att det är bra. Det betyder att människor har tillräckligt med vett i huvudet för att inte köpa skräp. För tyvärr är det för många stånd med skräp. Vem ska köpa allt detta skräp? Jag förstår det inte. Men det finns ju undantag. Det fanns många vettiga marknadsstånd med kvalitet också!

Det är dags att börja plugga igen. När vi kom till Koivumaa fick vi ju den här broschyren som faktiskt är väldigt fin, med fina bilder, men den sa mig inget nytt. Så där behöver jag inte börja plugga. Jag tänkte läsa de här tre böckerna som vi köpt på marknaden. Jag måste ju utbilda mig till "ambassadör". Jag gillar i alla fall presenterna vi fick i Koivumaa. Vykortet var väldigt fint. (Jag är ju vykortssamlare)

Jag har länge önskat mig en skiva med fågelkvitter. Jag är så himla dålig på fåglar. Varje gång jag lyssnar på kvittrandet blir jag bara irriterad över att jag inte kan placera kvittret till en fågel. Jag har kämpat på nätet med att försöka få koll, men det går inte riktigt. Så när mamma vann fågelsångsskivan från Naturskyddsföreningens marknadsstånd kändes det verkligen som bingo för mig.

Start nu

Nu är det det här som gäller.

Jag var på Bolaget (Ötå) i går och laddade för tre dagars festande. Damen i kassan tog en ordentlig titt på mitt leg. Hon till och med rynkade på näsan några gånger medan hon studerade mitt körkort. Vad det betydde vet jag inte. Men jag kan försäkra om att det var mitt leg, och ingen annans, jag visade upp!
Ska knalla till Turovaara alldeles snart. Festandet börjar. Vad det blir får man se. Vi ses om vi ses.

Badväder

Det var möjligen på Palosaari vi stannade och badade. Eller så var det någon annanstans.


10 juli 2007: Inte båtväder. Men badat har jag. I bastun.

9 juli 1983 lördag

Den här dagen för 24 år sedan var Ingemar i Övertorneå. Ingemar den store. Boxning är inte den vackraste sporten i världen, men Ingemar Johansson är faktiskt en av Sveriges mest kända idrottsmän utomlands. 1959 korades han till Årets främste idrottsman i världen av nyhetsbyrån AP. Tre svenskar har fått utmärkelsen; Ingemar, Gunder Hägg och Annika Sörenstam. (Den sistnämnda fick givetvis priset för Årets främsta idrottskvinna) Då var han boxare. På 80-talet sprang han maratonlopp.

Autografskrivande vid korsningen Skolvägen-Lärargatan.

Jag har ingen aning om vilka personerna på bilderna är, förutom Ingemar.

PS Lotta var en svart dvärgpudel.

In i medeltiden

I dag har jag varit på andra konfirmationen för i år. Ett kusinbarn även den här gången. Ett kusinbarn som jag är fadder till! Men den här gången var kyrkan inte en timrad korskyrka från 1730-talet, utan en gråstenskyrka från mitten av 1400-talet.


Kalix kyrka är mycket vacker, men liten invändigt. Det var nog inte riktigt lika mycket folk i församlingen på 1400-talet som nu. Övertorneå kyrka är mer än full vid varje konfirmation. Då kan ni tänka er hur det blir i Kalix. Grupperna är ungefär lika stora, men Kalix kyrka har kännbart färre sittplatser än Övertorneås. Men trots att jag och mamma och pappa var så sena som endast 25 minuter i tid, fick jag äran att följa allt från första parkett. Det tack vare de andra som tagit plats åt oss.
Predikstolen, till vänster på bilden ovan, är inte lika gammal som kyrkan, den är från 1674.

På toppen av korfönstret finns ett öga. Ett öga som ser allt!

Jag tycker mycket om stjärnvalven i Kalix kyrka. Orgeln, som finns i ett av kyrkans tre stjärnvalv, är från 1974, verkligen en ungtupp i det här kyrkogänget!

Altarskåpet är originalinredning!

Här är konfirmanderna uppställda för fotografering framför klockstapeln. Inte bara orgeln, utan även klockstapeln är en ungdom i gänget här. Född så sent som 1731. (Några år före kyrkan i Övertorneå)

Kalix kyrka är mycket vacker. Tyvärr håller putsen på att ramla av. Vid senaste renoveringen användes fel material, sägs det.

En som vill in till händelsernas centrum. Och även till maten skulle jag tro.

Han är troligen hes i morgon. Om han inte har tappat rösten helt.

Första dagboken

Om jag minns rätt är den från Falun. (Pappa hade skyttetävlingar)

Nummer 2

Det här var nummer 1. Det här är nummer 2:

Egendesignad med fasta maskor och stolpar. Jag blev mer nöjd den här gången.

Angående klädinköp. Har man inte köpt ett enda klädesplagg, inte ens en socka, på nästan åtta månader har man en del att ta igen. Det har jag, och jag är mitt uppe i det. (och inte genom att sitta och virka) Min garderob ser ut ungefär som kylskåpet; tomt. Jag gillar inte att handla, varken det ena eller det andra. Men nu måste jag.

Naken sanning

Nu står de där tillsammans, i min "en in en ut"-pocketbokhylla. Egogirl och Den nakna sanningen. Jag brukar inte samma bok två gånger, men nu kändes det som att det var precis det jag gjorde. Jag misstänker kloning.

• De heter likadant. Gynning och Rosing. Linda och Lina.
• Båda är nakna på omslaget.
• Rosa är huvudfärgen på bådas omslag.
• Båda var med i Big Brother, och gjorde samma sak där.
• Exakt samma upplägg: En uppradning av vad de hittills gjort i sina liv, en massa korta kapitel med (försök till) underfundiga rubriker, och de har gjort exakt samma saker.
• Båda har Victoria Silvstedt som förebild.
• Båda har varsin medförfattare. Gynnings är dock bättre än Rosings. Det är irriterande att saker som "Vart är du?" och "tycker och tänker" passerar i Rosings bok. Inte bara en gång utan flera gånger, genom hela boken. De tre orden tycker, och och tänker på rad är den sämsta kombinationen av ord i hela svenska språket.
• Båda hade samma slags ungdom. Ingen av dem drog sig ifrån att stjäla pengar. (Gynning på eget bevåg, Rosing ledd av andra)
• I båda böckerna finns kokain i MÄNGDER.
• Ingen av dem kan sjunga, men båda har gett ut en singel.

Och sen kan man inkludera Magdalena Graafs bok Det ska bli ett sant nöje att döda dig i jämförelsen. Den skiljer sig mycket från ovanstående tvillingböcker. Graafs bok är en sammanhängande historia, medan Rosing och Gynnings böcker är snabba uppräkningar av bravaderna, men likheter finns ändå.

• Bröstförstoringar är en väsentlig del i alla tre böckerna. I Gynning och Rosings fall är det enorma sådana.
• Fotbollsspelare finns med i alla tre böcker. I Graafs: Martin Dahlin, Tomas Brolin och Magnus Hedman. I Rosings: Martin Dahlin, Tomas Brolin och Fredrik Ljungberg. I Gynnings: Mark Bosnich och George Bests son. (Hon var ju utomlands mest hela tiden)
• Pamela Anderson nämns i alla tre böcker.
• Bingo Rimér finns med i alla tre.
• Samma slags bilder är inflikade. Barnbild ensam, barnbild med syskon, en med föräldrar och så utviksbilderna.
• Linda Skugge är med i alla böcker. I Graafs bok bara med ett omdöme på omslaget. I Gynning och Rosings fall har hon en viktig roll i inne i boken.
• Och, alla tre böcker består till stor del av misshandlande män. I Graafs fall handlar det om EN man. I fallen Rosing och Gynning är misshandlande män ett mönster.
• Alla tre böcker var mycket snabblästa. Särskilt Rosings, den var extremt snabbläst.

Men jag har inget emot någon av böckerna. Hellre Gynning i bokform än Gynning i TV.

Båda Rosing och Gynning ger Linda Skugge en avhyvling. Lätt att förstå. Linda Skugge måste ju vara Sveriges största förespråkare av mobbning. (Jag hoppas att det inte finns någon värre iaf) Gynning har gett namnet "hommage à Skugge" till ett av sina självporträtt. Rosing kallar Skugge "ett riktigt svin". En bok har jag läst av Skugge, den där med hångla i titeln, och det är fortfarande den sämsta bok jag någonsin läst.

Man får verkligen leta efter skillnader om man vill ha några. Gynning beskrivs som egensinnig i sin bok, medan Rosing ger sken av att bry sig alldeles för mycket om vad andra tycker om henne, och att inte lyssna på sin egen vilja alls. Kanske inte så konstigt när folk överallt ifrågasätter henne hela tiden. Gynning ifrågasätts inte alls lika mycket. Det var väl det då. Och ja, den ena har barn och den andra inte. Då var det alldeles allt.

En annan sak: Min morfars farfars farfars mor hette Catharina Rosing, och levde i Stockholm. Undrar om hon levde ett "Stockholms kändisliv" à la 1700-tal.

29 juni 1986 söndag

I dag är det 21 år sedan Argentina vann fotbolls-VM för andra och senaste gången.

I dag har det varit sista matchen i fotbolls-VM. Det var Argentina som vann mot Västtyskland med 3-2. Argentinarna blev jätteglada när dom blev världsmästare i fotboll. Klockan är kvart över elva när jag skriver dagboken.

Roggbiv

Tre undantag

Det där med klagandet i Gerda Anttis bok, och att "vi" svenskar aldrig är nöjda, det kan jag inte skriva under på. Jag tycker att människor runt omkring mig i allmänhet är nöjda och glada. Och med Övertorneå kan jag inte vara annat än nöjd. Det är ju världens bästa ställe.
Fast jo, det finns ju undantag. Undantag som bekräftar regeln?

Undantag 1: Herr Ockerman. Sammanfattning: Ridiculous!

Det finns en man som äger alla gatlampor. Det är hans lampor. Ingen annans. Han håller krampaktigt fast i sina lampor. Om någon under vintern behöver låna en lampa av Ockerman så kostar det. Mycket. Utom på vår gata. Här lyser gatlamporna fast solen strålar. Ockermans lampor drunknar i ljuset åstadkommet av solen, men lyser gör de ändå.
Galningar finns i alla städer men det är inte i alla städer som galningen får sitta bakom ratten.

Undantag 2: Sugande idioter. Sammanfattning: Annoying!

Vi har haft flera bra år utan dem. Men i år finns de. Massor. Man ligger i sängen och känner sig trött och tycker att det ska bli skönt att sova. Då kommer den. Med ett inande och irriterande ljud. I öronen, i ansiktet så man känner vinddraget från idiotens vingar. Ska man stiga upp och hämta elracketen (som man varit osmart nog att inte ta med till sängen) och bli pigg? Ska man låta den suga så den blir tyst och lugn sen? Eller ska man döda jävlarna med bara händerna? Alla alternativ är lika dåliga. Det kommer ändå en ny idiot cirka 15 sekunder efter att man fått bort den första.

Undantag 3: Äckellarver. Sammanfattning: Disgusting!

Det finns många häggar i Övertorneå. Föräldrarna har haft en hägg, men den är borta sedan säkert 25 år. Det är inte roligt med häggarna. Inte häggarnas fel förstås, det är äckellarvernas. Jag hade kunnat ta många bilder för att visa hur hemskt det är, men jag vill inte ha sånt äckligt i min blogg. Larverna hänger i långa trådar från träden. Häggarna är så stora att de täcker stora delar av gatorna och trottoarerna. Är man oförsiktig och tar vägen under träden (som man normalt borde få göra) i stället för runt träden, riskerar man att få klasar av äckellarver rakt i ansiktet. Det sägs att larverna inte är farliga men det struntar jag i. Det skulle vara mycket trevligare om fler tog bort häggarna från sina tomter.

Inga närbilder på larverna. Bara på långt håll. Det här är utsikten från vår hammock. Man kan inte säga att det är en hägg. Det är ett träd av larver.

Varav hjärtat är fullt?

Om jag skulle flytta söderut, och sedan bli kvar där och sakta men säkert acklimatiseras av kulturen där, tror jag att bastun är det sista jag skulle överge. Slutar man känna sug efter bastun är man nog helt uppäten av den andra kulturen.

Jag har läst Varav hjärtat är fullt. Hittad i mammas bokhylla. 40 kåserier av Gerda Antti. Utgiven 1993. Gerda Antti är ju född i Övertorneå, men hon är östgötska och en östgötaförfattare. Jag fick vänta till sidan 163, av totalt 166, innan hon nämnde bastun. Och då var det inte ens i någon berättelse ur vardagslivet, utan i en barndomsskildring. För henne är bastun bara ett barndomsminne! Det är helt jättekonstigt för mig.

Hon är ju född i Övertorneå, som jag, men världen hon beskriver är inte Tornedalen. Jag känner inte igen mig. Det finns sex fler Gerda Antti-böcker i bokhyllan, men de får stå kvar där.

I ett kapitel känner hon sig vis för att hon kommit på att man kanske inte behöver göra allting som man trott att man måste göra. "Mycket som man trott att man måste göra inte alls är nödvändigt att göra." Jag vet inte om jag ska säga grattis till insikten eller vad jag ska säga.
Och så vänder man på bladet. Nytt kapitel. Ett kapitel där hon hyllar "den underbara nyheten kassettbok". (Det som väl kallas ljudbok i dag?) Med kassettboken kan hon lyssna på boken samtidigt som hon manglar och stryker lakan, örngott, handdukar och näsdukar. Jag förstår ingenting. Det kan hända att jag tolkar henne helt fel, men jag tolkar det som att den nyvunna visheten inte höll i sig länge.

Alla nymodigheter är dåliga (utom kassettboken), och i andra länder är det bättre än i Sverige. Vi svenskar borde bli mer som de är i andra länder. Hon pratar i vi-form. "Vi som aldrig är nöjda. Vi som bara kräver och kräver." Jag tycker hon kan prata i jag-form i stället. Det finns ingen skön tornedalsattityd i boken.

Jag ska inte såga en bok för mycket. Alla böcker är ju fina på sitt sätt. Den här också. Jag förstod inte perspektivet bara. Det jag ville ha ur boken var att få veta mer om Tornedalen. Det fick jag, fast det bara var de 13 sista sidorna som handlade om Tornedalen.

Jag undrar vad det var för stolpskott som skrev beskrivningen på baksidan.
"I boken ingår också några längre stycken där hon berättar om sin barndom högst uppe i Tornedalen."
Övertorneå, högst uppe i Tornedalen??

Frågeformulär

Hej Maria! Jag är så dålig på att maila, så jag bloggar i stället.

VAD ÄR DET FÖR FÄRG PÅ BYXORNA DU HAR PÅ DIG? Jag har inga byxor. Jag har kommit från bastun.
VAD GJORDE DU IGÅR KVÄLL? Var ute och kutade på berget, och badade bastu.
VAD VAR DET SISTA DU ÅT? Oj, här blir det confession time. Det var en påse bullar, och en öl.
HUR ÄR VÄDRET HOS DIG JUST NU? Bra, solsken och fint.
DEN SENASTE PERSONEN DU TALAT I TELEFONEN MED? kusin Åsa
DET FÖRSTA DU LÄGGER MÄRKE TILL HOS DET MOTSATTA KÖNET? Jag vet inte.
GILLAR DU PERSONEN SOM SKICKADE DETTA TILL DIG? Ja självklart gör jag det!
FAVORITSPORT? Ska jag börja rabbla igen?
SOLUPPGÅNG ELLER SOLNEDGÅNG? Det är midsommar, och jag är vid polcirkeln.
SENASTE FILMEN DU SÅG? Ingen aning! Jag minns inte. Det måste vara flera år sedan jag senast såg en hel film.
FAVORITLÅT(ar)?Det varierar ju såklart. Den här veckan har jag lyssnat mycket på Keanes Leaving So Soon och Holes Celebrity Skin.
SOMMAR ELLER VINTER? Just nu är det sommar.
KRAMAR ELLER KYSSAR? Båda
FÖRHÅLLANDE ELLER ONE-NIGHT STANDS? Ingendera
HUR BOR DU OCH MED VEM/VILKA? Jag bor ensam
HUR SER DIN MUSMATTA UT? Det är en gammal världskarta.
FAVORITSPEL? Frågesport är väldigt skoj
KAN DU NUDDA DIN NÄSA MED TUNGAN? nej
KAN DU KORSA ETT ÖGA ÅT GÅNGEN? ja
ÄR DU ROMANTISK? klart
VAD SKA DU GÖRA IMORGON? Fira midsommar i Kuiva, är planen.