söndag, augusti 19, 2007

Har man det inte i knoppen...

måste man ha det i kroppen. Annars? Inte bra.

Jag har varit på Seskarö några dagar, med Rikard och Skottland.

Första kvällen var vi ute på abborrfiske. Det sas så från början. Det stämde utmärkt för Rikard och Skottland. De fick abborrar, flera abborrar och bara abborrar. Visst nappade det för mig också. Men på mig nappade bara mörtar. Jag vet inte om det är för att jag är född i Övertorneå. Kanske är jag dömd till att bara dra upp mörtar. Jag är ju född med Särkivaara på ena sidan, och Särkijärvi på min andra sida. Mörtberget och Mörtsjön alltså. Då blir det som det blir.

Nej, jag vet att jag är värdelös på att meta. Abborrarna smakade så bra som bara abborrar smakar, tack för det Rikard och Skottland! (Men ändå, vad är skillnaden mellan att jag håller i spöt och att någon annan gör det?)

Nästa dag var en kajakfärd inplanerad. Och jag är en oerfaren dumbom. Man kan ju tycka att vissa saker ska man kunna förstå och räkna ut, utan praktisk erfarenhet. Den punkten brast för mig. Men nu vet jag, av erfarenhet att jag inte mer ska på långfärd med kanot med två killar varav den ena är elitorienterare som tränar inför Vasaloppet, och den andra är styrketränande van kanotist. En klok människa som tänker ska inte ens överväga att ge sig ut med dem. Jag måste erkänna att jag var dum.

Vatten över huvudet, det var ju tur att jag inte fick det på riktigt, för det var styrke-, uthållighets-, koncentrations-, balans- och tålamodsprövning.

På "andra sidan" om bron gick det vågor. Det var smått otäckt att paddla längs med vågorna. Hade jag släppt koncentrationen på att hålla balansen där hade jag gått runt. Ur den synvinkeln var det mycket lättare att paddla vinkelrätt mot vågorna. Det besvärliga då blev i stället styrkeprövningen. Det måste vara så pass mycket tryck i paddeltagen att det går framåt. På vissa ställen är det stenigt till tusen. De måste undvikas. Jag blev förbaskat arg på att kanoter över huvud taget finns. Varför? Ett effektivt sätt att ta sig fram på är det INTE.

De jobbiga vågorna var ändå roligare än paddling på läsidan. Att paddla längs med vågor, tvärs över vågor och slalom mellan stenar är ändå sport, av något slag. Är man bara tillräckligt stark i armarna kan det till och med vara roligt på riktigt. Men att paddla långt på (någorlunda) lugnt vatten är bara TRÅKIGT.

Jag släppte iväg pojkarna när det bara var raksträckan kvar hem. Bara och bara, det var ändå några kilometer. I grym motvind. Till och med den vasaloppstränande tyckte att motvinden var tuff.
Grym motvind, bara enformigt tråkigt vatten, och jag ensam, på havet, i en liten kajak. Vad gör man för att roa sig där? Jag fick börja sjunga för mig själv. It's a long way to Tipperary och My Bonnie lies over the ocean.
Jag kunde inte dra på allt jag orkade. För vad skulle hända om jag körde slut på mig och fick "stora darren" ute på havet? Så mitt enda mål var att det skulle gå framåt, spelade ingen roll att det var i snigelfart, bara det gick framåt. Och att jag inte skulle släppa koncentrationen. Sitter man och drömmer om annat, vilket är lätt hänt i tillstånd av långtråkighet, och man tar ett litet felskär med paddeln riskerar man att slå runt. Och vad gör man ensam på havet med endast en kanot som sällskap? En kanot som man inte sitter i. Att försöka komma i igen är ett projekt omöjligt för mig. Det är inte bara att hoppa i den igen. Det finns inget att stödja sig emot på havet, och kanoten lär väl bli vattenfylld. Slår jag runt kommer jag alltså inte att komma i kanoten igen. Då blir det att, i bästa fall, paddla hem med händerna. Men med den motvinden som rådde spelar det ingen roll om man så har händer som dasslock. Vinden bestämmer vart man far.

Men den största risken med att vara ute till havs ensam i en liten kanot är varken stora darren eller omkullpaddling. Störst är risken att dö av tristess. Det var GRYMT långtråkigt. Det var dessutom jobbigt att sitta så länge, utan att kunna sträcka på sig.

Att låta pojkarna paddla iväg i sina egna takter och att själv paddla egen takt var det enda alternativet. Rikard hämtade mig med båt sedan han kommit i land. Hade vi paddlat i mitt tempo skulle det tagit flera timmar till. Vi kanske aldrig hade kommit hem.

Så Rikard, om du bjuder mig till Seskarö fler gånger så slipper du oroa dig för att behöva hämta mig med båt, för det blir inga fler långturer med kanot för mig. Jag hoppas bara att jag minns det här nu, hur dum jag var, för kroppen (knoppen) har ju, förutom en tendens att överskatta egen förmåga och att rejält underskatta avstånd, även en förmåga att glömma allt jobbigt.





En sötare bild; hushundens nalle.

2 kommentarer:

Rikard sa...

:-)

Mia sa...

Mycket roligt!