Palosaari

Det finns många fina ställen i Tornedalen. Ibland behöver man en båt för att kunna ta sig till ett visst ställe. Det finns en fördom hos många kustbor om att tornedalingar är fullständiga noviser när det gäller båtar. Det är många som har trott att jag aldrig har suttit i en båt. Fördom nummer två är att inlandsbor aldrig äter fisk. Jag måste påminna om att jag är i Luleå, hela 16 mil från Övertorneå.

Faktum är att en tornedalings liv är byggt på vatten och båtar och beroendet av fisken. Älven var vår transportled och därför var det faktiskt på holmarna människorna först bodde.
På bilderna ser ni mig på en sandstrand på Palosaari, där jag var tillsammans med mamma, pappa, hunden, en moster och hennes man i juli 1980. Det är moster och morbrors båt på bilden. Palosaari ligger i höjd med Övre Kuivakangas. Sandstranden vetter mot öster. Det är alltså finska fastlandet på andra sidan vattnet på den nedre bilden. Holmen kallades Mellasaari förr i tiden efter gården Mella som låg på holmen men som på 1800-talet flyttades till fastlandet där den står än. Den gården har jag skrivit om förut. Min mammas farfar Seth (1865-1950) kom till Tornedalen i slutet av 1800-talet och tog över Mella. Min pappas mormor Mina (1880-1960) är född på Mellagården. Det var den familjen som hade hemmanet före Seth.
Seth och min mammas farmor fick som sagt 11 barn. 2 flickor och 9 pojkar. Seth var mån om att alla barnen skulle få varsin del av hemmanet. Jag vet inte hur det var med flickorna. De gifte ju sig och "behövde" väl inget av den anledningen, men annars skulle ingen gå lottlös. Någon fick en del av arealen, en annan fick halva hemgården, någon fick en utbildning i stället för mark, alla fick något. Morfar tillhörde skaran som fick markområden, bland annat på Palosaari. Morfar hade sin lada på Palosaari där han gjorde i ordning maten till korna Rosa och Onnenkukka.