Jag har läst en bra bok igen. En biografi, men inte om en person, utan om en ekvation! Mycket Einstein förstås, men flera andra trevliga gubbar också, och många otrevliga gubbar, och några damer.
Ekvationen har varit med om mycket. En del av boken handlar om andra världskriget, om kärnvapenskapplöpningen mellan USA och Nazityskland. Ljushastigheten i kvadrat är ju ett fantastiskt stort tal, så även liten massa kan ge upphov till stor mängd energi. Eller som propagandaminister Goebbels skrev i sin dagbok:
"Enorm ödeläggelse kan åstadkommas med minimum av ansträngning." Tyskland var en supermakt inom naturvetenskapen, medan USA före kriget var ett u-land. Vi vet ju att USA "vann" kapplöpningen, mycket tack vare de många fysiker som var tvungna att fly Europa. Little Boy och Fat Man dödade 200 000 människor på några sekunder, och USA gick ifrån att vara en avkrok till att bli en stormakt inom naturvetenskapen. Och har så varit sedan dess.
Och så måste jag ta med ett stycke ur boken som jag tycker är särskilt intressant.
"Hon hade en lång rad älskare, bland andra Pierre-Louis Maupertuis. Deras kärlekshistoria hade börjat med att de studerade matematiska kalkyler tillsammans, men han skulle ge sig ut på en polarexpedition och på sådana kunde inte kvinnor i 1730-talets Frankrike följa med - oavsett hur intelligenta, starka och uthålliga de var. Emilie var alltså lös och ledig. Hon hade några halvhjärtade affärer medan Maupertuis gjorde de sista förberedelserna för expeditionen, men vem kunde inta hans plats? Då träder Voltaire in på scenen. Emilie träffade Voltaire på operan och det faktum att Maupertuis fortfarande var kvar i Paris skapade inga större problem. Voltaire skrev en dikt till Maupertuis, där han hyllade honom för att han, som ett slags modern argonaut, vågade bege sig till Nordpolen i vetenskapens namn. Sedan skrev han en dikt till Emilie och noterade att han själv minsann inte var så trolös att han bytte ut henne mot en expedition till Arktis. Detta var en smula orättvist mot Maupertuis, men Emilie tog inte illa upp."
Den här expeditionen är den franska gradmätningsexpeditionen till Tornedalen!
Farfar Kalle och farmor Helmi fick 6 barn mellan åren 1937 och 1951. Barnbarnen är 13 till antalet, födda mellan 1962 och 1989, varav jag är nummer 7.
Bilderna är ganska precis 60 år gamla.
I dag är det 200 år sedan byar delades itu. Släkten, vänner och grannar blev undersåtar i olika riken. Fredrikshamn, 17 september 1809. Rött streck, tjoff. Och sen citat Snoilsky. Finns inte. Borta. Finland tappade sina gröna skogar och blå sjöar och blev tomt och vitt. I alla fall från Sverige sett.
Statyn "Broar" på torget i Haparanda. Broar bröts när Finland och Sverige skildes från varandra.
Men nu är det är andra tider. Finland har färger igen. Bron över Torne älv i Pello. 
Jag har läst en bra bok igen. En biografi, men inte om en person, utan om en ekvation! Mycket Einstein förstås, men flera andra trevliga gubbar också, och många otrevliga gubbar, och några damer.
