När vi hämtade björkplantor från Välivaara

En dag fick vi gå till Välivaara. Vi skulle ha med oss mat och en häst. Innan vi gick, fick vi rita en pensé. Sedan gick vi. Nära färjan var det en vacker landsväg. Pråmen var på andra sidan, och vi ropade på en gång, att färjan skulle komma. Under tiden talade läraren om hur vattnet hade lagrat sanden och leran. När man hade kommit med pråmen, fick vi gå ombord på den. Då vi kommit över till andra sidan, fick vi fortsätta att gå. I Välivaara fick vi plocka lingon. Man band hästen fast vid ett träd. När man hade tagit upp mycket björkar, fick vi gå upp på Jupukka. Det var så svårt att kliva upp. Där hade inte frosten rört i blåbären. När vi var uppe på Jupukka, fick vi se mycket. Vi kunde se Yllästunturi och många andra berg och byar. När vi skulle gå ner, föll jag på en sten. Vi gick på en spång. Snart var vi på landsvägen igen. Jag fick två liter lingon. Och åter fick vi fara över med färjan. Det var roligt att komma över. Vi fick åka med hästen hem. Jag tyckte, att det var roligt att vara i Jupukka.
/ Edla oktober 1929.

Berget Jupukka, norr om byn Erkheikki, är en av de sju platser i Tornedalen som är med på världsarvslistan som mätpunkter i Struves meridianbåge.

Jag hälsar till min kusin Marianne! Det är tack vare henne som jag har fått tillgång till de här gamla skolberättelserna.