27 januari 1989 fredag

I dag har vi haft klassfest. Alla var där utom två. P:s pappa och J:s mamma var vakter.
Pappa skjutsade mig dit. Han kom hem från Pajala fem i sex. Det var tur, för klockan sex började det.
Vi började med tävlingar och lekar nere i skrivsalen. Vi hade många lekar. Jag tror att det bara var tävlingar. Vi hade ju indelat oss i grupper. Varje grupp hittade på en sak vi skulle göra. I den första tävlingen vi hade skulle man ha en apelsin i halsen och ge den till en annan. I den var jag med i. Det var inte så svårt som jag trodde. I min grupp hittade vi på att man ska rulla en apelsin runt på golvet med hjälp av en penna.
Efter lekarna var vi uppe i klassrummet. Jag hade med mig chips och Coca-Cola. Vi hade tjuvar också. Någon hade tagit N:s godis. När N och A letade efter godisen märkte de att två fönster i nedersta korridoren var öppna. Under fönstren fanns godispapper och fotspår. Det var konstigt att jag och S inte hade sett något för vi var där uppe flera gånger. Jag tyckte klassfesten var roligare än de andra vi har haft.

Julklappar

4 böcker

2 basebollar (Det gör jätteont att tappa dem på tårna)

Ett presentkort på Åhléns

Almanacka med äldre kartor

Chokladlåda (Det var den exklusiva lådan som var presenten, inte så mycket innehållet. Rikard vet att jag älskar kartor)

En fitnessboll (Ej med på bilden eftersom den är så stor och är kvar i byn)

Kartor, bollar och böcker; my life. Jag är nöjd.

Pelle Lindbergh

Bok: Pelle Lindbergh - Bakom den vita masken
Författare: Thomas Tynander

När jag var liten kände jag Pelle Lindbergh som "han som blev vald till världens bästa målvakt och dog i en trafikolycka kort därefter". Det var 1985. Han var bara 26 år. Den händelsen minns jag inte, och jag hann heller aldrig se honom spela hockey. Eller så var jag för liten för att minnas det. Men man hörde ofta talas om honom. TV-bilderna från NHL-galan då han fick ta emot Vezina Trophy som NHL:s bästa målvakt fick man se några gånger. Det var i stort sett det jag visste om Pelle Lindbergh när jag var liten.

Nu har jag läst boken och vet mer. Man slås av att författaren måste ha gjort enormt mycket research! Ett stort välgjort arbete.
Förutom det oerhört tragiska i Lindberghs död, är det en HEL bok om hockey att bara frossa i. Underbart! Mycket NHL-liv, och mycket hockeyhistoria! Mumsigt, om jag får säga så.

Pelle Lindbergh, född på Söder 1959. Äkta hammarbyare redan från födseln. Ganska liten, 174 cm. Begåvad med en sällsynt bra reaktionsförmåga. Snabba reflexer var ett av hans kännetecken som målvakt. Exceptionellt social. Ordet jaunty passar bra: pigg, käck och lustig. Älskade motorfordon, och (tyvärr) höga farter.

Han dog i november 1985 efter att ha kört sin mycket svårstyrda Porsche i en mur. Onykter och i alldeles för hög fart.
Man får känslan av att det delvis var den trimmade nyckfulla lilla Porschen som dödade honom. Pelle satte sin vän racerföraren med egen Porscheverkstad att köra hem bilen från fabriken i Stuttgart, trots att han själv var en erfaren bilförare med som sagt, snabba reflexer. Han visste att han först skulle behöva lära sig att köra bilen.
Hade Pelles familj varit amerikansk hade de säkert stämt tillverkaren, men sånt håller ju vi svenskar inte på med.
För det andra får man känslan av att det var den amerikanska attityden till bilkörning och alkohol som dödade honom. USA hade (har?) ett sjukt och snedvridet rättssystem, och var långt efter Sverige i alkoholpolitik. Man kan hoppas att det har hänt en del på den fronten i USA under de dryga tjugo år som gått. Det var helt normalt att sätta sig i bilen efter några öl. Det fanns inga alternativ. Som svensk med en helt annan inställning till onykter bilkörning, var det ändå inget Pelle brukade göra. Det var ett engångsmisstag.

Intressanta fakta:

1. Pelle var den första målvakten som började ha vattenflaska på nättaket. (Han hade problem med uttorkning)
2. Det var Vicki Benckert, en av mina melodifestivalfavoriter, som sjöng på Pelles begravning.
3. 1985 blev Pelle uttagen till First All-Star Team, som första målvakt från Europa, och som andra svensk någonsin. Endast Börje Salming hade lyckats tidigare.
4. Jag har jämfört den här helt nya boken om Pelle med Börje Salmings bok Blod, svett och hockey från 1992. Båda böcker har ett avsnitt om hur de hamnat på kant med Leif Boork.
5. Pelle spelade ju i Philadelphia Flyers. På hans tid var det ett någorlunda städat lag, men på 70-talet var det värsta sortens slaktarlag. I Salmings bok beskrivs det i kapitlet "Blod, svett och dårar". Det fanns något som kallades "Philly flu". Spelare i motståndarlagen blev låtsassjuka när match mot Flyers närmade sig. (Philadelphia tog hem två raka Stanley Cup under sin slaktarperiod.)
6. Efter Lindberghs död inrättade Philadelphia Flyers ett "Pelle Lindbergh Memorial". Ett pris som årligen ska gå till den spelare i laget som utvecklats bäst under säsongen. (Most improved player) Den första som fick det priset, säsongen 93/94, var Luleås egen Mikael Renberg!

Det känns inte som läge att klaga över något, men om jag ändå får ha två synpunkter?

1. Jag har för lätt för att reta mig på saker som "ett rack". (Huh, det tog emot att skriva.) Men det är bara småsaker i en bok med ett så allvarligt och vackert innehåll, och det är knappast för språkets skull man läser en bok om hockey, så det är helt förlåtligt.
2. Det är en väldig mängd namn författaren har fått till. Och inget register finns! Följdaktligen har jag fått göra ett register själv.

Vinterpromenad

Under trettonhelgen tog jag en promenad längs strandvägen i Övertorneå. Det hade snöat relativt mycket. Ni kan ju gissa vem som var ute och körde sin helikopter medan jag var ute och promenerade! (Rätt svar baklänges: Namryts. Inga fotobevis)

Ekobadet. Jag och kusinen var där så gott som varje dag under några sommarlov. Praktiskt eftersom vi bodde så nära. De dagarna det regnade sprang vi in och ut från bastun för att värma oss. Den där ormen, eller vad det är för något, ser nog inte så mycket. Men det har regnat efter det att jag tog bilderna, så ormen kan nog titta på den rosa elefanten igen.

Bilderna ligger i följd. Går man en bit från Ekobadet kommer man till campingens reception.

Och så går man en bit längre, och ser en lada på holmen Littiäinen.

En vanlig syn i Övertorneå. Kalott- och midnattssolsberget Aavasaksa i Finland. På Världsarvslistan finns det också, som en av mätpunkterna i Struves meridianbåge.

Hemma på gatan igen. Jag vill åter igen uppmärksamma lamporna! Notera även snögubben ovanför postlådorna.

Mord på Mauritius

Den nionde deckaren av Jan Mårtenson som jag läst. Den sjunde med antikhandlaren Johan Kristian Homan som huvudperson. De flesta Homan-deckare jag läst tidigare är från 70-talet. Det här är en ganska ny bok. Från 2000. Det märker man på att Homan tittar på Simpsons nu för tiden. Han tycker att Bart Simpson påminner om bröderna Marx. "Galna anarkister som bröt mot borgerskapets alla regler och konventioner."

Jan Mårtenson är en favoritavkopplingsförfattare. Han är alltid på spännande platser. Den här gången i lågskattelandet Mauritius alltså. Jag skönjar en propaganda för skattesänkning i Sverige. Ämnet skatt återkommer ganska många gånger. Till exempel: "Är ni fortfarande världsmästare i Sverige? Världens högsta skatter i världens kallaste och snöigaste land. Dubbla orättvisor." Skatten kan måhända vara orättvis, men jag kan inte hålla med om snön. På vintern är snö är en ynnestbetygelse från ovan, som vi nu har brist på i det här landet.

Och så hade Pajala äran att få vara med på ett hörn.

- Får jag föreslå en Pajala Sunrise?
- Pajala Sunrise?
- Jag som trodde det var din favorit. Hemkört med en skiva falukorv på glaskanten istället för apelsin eller citron.
- Det låter trendigt, men jag tar hellre en kall öl.

Dags att plocka bort den här

Toppen var speciell på årets gran. En naturlig toppstjärna.