fredag, augusti 31, 2007

Höstolsförvandling

Sista augusti och jag är klar med mitt sista sommarprojekt. Nu kan det få bli höst. Jag är nöjd.

Möbelrenovering är inte är någonting jag tänker ägna mig åt, har jag sagt. För ganska precis ett år sen sa jag så. Det tar tid att rusta upp gamla möbler.

Den här höstolen stod i föräldrarnas förråd, oanvänd. Den var befintlig alltså. Det är ju skillnad på det och på att dra på sig nya gamla möbler som behöver tillsnyggning. Sånt intresserar mig inte. Det är det jag menar med att inte börja med möbelrenovering. Men när man redan har möbeln är det skillnad. För det andra är det en släkting (farbror den yngre) som har gjort den. För det tredje är en stol ett "lagom" arbete. Och, en höstol är både fin och praktisk.

En vecka har jag hållit på. Till en början hade jag bara tänkt måla om den, men när jag ruggade upp gamla färgen såg jag hur vackert trät var. Det slutade med att jag tog bort all färg, från alla kanter och vrår och, inte att förglömma, från gångjärnen. Man ska inte vara för snabb med att måla saker tycker jag. Det naturliga är så vackert.




Farbror gjort stolen, jag målat den och moster har målat kudden på den. (Den har jag också nyligen tagit till Luleå.)

Verktyg som användes: Elhyvel för att jämna ut lockets främre kant. En bit var borta i hörnet. Det fanns gott om marginal att ta av, som tur var. Två slipmaskiner, ett antal ark sandpapper, två träklossar, en kniv, en borste, en pensel och så slutligen en skruvmejsel för att skruva fast gångjärnen.

Nu är den helt klar och fylld. Inte med hö men väl med mössor, vantar och yllesockor. Vintern närmar sig. (En påminnelse bara, till er som inte bor i Kiruna.)

Alltså, när man sysslar med sånt här blir man dammig. Inte lite dammig. Särskilt när arbetsklädseln är bikini. Bastu badar man inte bara för att det är skönt. Hur GÖR ni som inte badar bastu? Det var helt nödvändigt för mig att ta bastubad för att bli av med dammet.

söndag, augusti 26, 2007

Sommarutflyktstips

Jag vet att det är höst snart, men det kommer ju en ny sommar nästa år.

Det är populärt bland cyklister och andra motionärer att cykla upp för Aavasaksa. Det är ingenting för mig. Det är inget jag ger mig på. (Ibland är jag medveten om mina begränsningar, ibland är jag det inte. Se fyra inlägg ned.) I stället tar jag mig an Hiirivaara. Det är lagom för mig. Det är hyfsat brant en hyfsad lång sträcka.

Man kan ju vända vid Hanhinvittikko fäbod, om man vill. Det är korpisvägen det handlar om. Det är en bra backe att cykla på. Just nu är vägen vägarbetsområde dock. Men å andra sidan är det ju inte mycket skillnad på vägarbetsväg och vanlig Norrlandsväg.

På Hanhinvittiko fäbod kan man titta på fjällkor, höns och får. Det finns fina bilder att titta på här. Jag är ju inte expert på såna djur, så därför har jag två frågor.

Fråga 1: Hur bra hörsel har kor? De har en koskälla runt halsen. Som ett halssmycke. Jo, jättefint. Men den låter! Tänk att ha en sån runt nacken som skär och skaver i öronen det minsta man rör sig! Är det inte djurplågeri?

Fråga 2: Vem har designat fårens örhängen? (Ja, korna har dem också.) Ingen vill bära såna där gula örhängen. Det är jag lika säker på som att fåren inte har valt dem själva. Det är någon utan känsla för stil och smak som valt dem. Lite får man faktiskt tänka på att det ska vara snyggt också.

Förbaskade psuedovetenskaper

Vad som hände med den där killen som ringde i går vet jag inte. Han började fundera och sen försvann han. I dag ringde i stället en kvinna med samma ärende. Att undersöka människors alkohol- och tobaksvanor. Från Temo på uppdrag av Stockholms universitet. Pappa svarade. Han tyckte tydligen att jag tillhör hushållet för jag hamnade på att svara på frågorna.

Kvinnan till mig:
- Har du under de senaste 30 dagarna varit utomlands?
- Ja, i Finland.
- Hur många gånger?
- Jag vet inte. Jag bor vid gränsen.
- Vid gränsen, då i Stockholm?
- Nej...
- Öööh... (hon funderar) vid Norrlandskusten?
- Nej, vid älven. (Jag tänkte först svara nej vid gränsen, men kom på att jag visst redan hade gjort det.)
- Jaha, du färdas med bil alltså. (Sa hon som till sig själv.)

Jag var på väg att avbryta henne med nej med cykel men jag hann inte förrän hon började med andra frågor. Man kan inte ha så dålig koll om man ska genomföra en seriös undersökning. Nu är det ju ändå en bit till Alko i Ylitornio från Övertorneå så även om de flesta av mina Finlandsresor sker med cykel så handlar jag aldrig alkohol i Finland med cykel. Gör man det regelbundet har man problem antingen med spriten eller så med träningsnarkomani. Så då är det faktiskt bil som gäller. Men det var bara tur att hennes antagande om bilen blev rätt. Hade jag bott i Haparanda hade jag utan problem kunnat handla sprit i utlandet MED CYKEL.

Undersökningen fortsatte med en massa frågor. Jag tillförde bara error till Stockholms universitetes undersökning. Frågorna var dåligt formulerade från Stockholms universitets sida, kvinnan från Temo gjorde sina egna antaganden, och jag funderade mer på friidrotts-VM än på att svara korrekt. Fel på alla plan.

lördag, augusti 25, 2007

Jag ingår ju inte hushållet

Jag lyfte luren hemma hos föräldrarna.

- Jag ringer från blablabla och jag vill inte sälja något... (Det var han snabb på att säga. Han är alltså van att folk slänger på luren så fort de tror att en försäljare är i farten) ... Jag vill undersöka människors alkohol- och tobaksvanor. Jag skulle därför vilja ställa några frågor till den person i hushållet som hade födelsedag senast och som har fyllt 16 men inte 81.

- De personer som bor här fyller år på samma dag.

- Oooookej.

Hade han inte tänkt på det eller? Det började tuta i luren efter det.

söndag, augusti 19, 2007

Har man det inte i knoppen...

måste man ha det i kroppen. Annars? Inte bra.

Jag har varit på Seskarö några dagar, med Rikard och Skottland.

Första kvällen var vi ute på abborrfiske. Det sas så från början. Det stämde utmärkt för Rikard och Skottland. De fick abborrar, flera abborrar och bara abborrar. Visst nappade det för mig också. Men på mig nappade bara mörtar. Jag vet inte om det är för att jag är född i Övertorneå. Kanske är jag dömd till att bara dra upp mörtar. Jag är ju född med Särkivaara på ena sidan, och Särkijärvi på min andra sida. Mörtberget och Mörtsjön alltså. Då blir det som det blir.

Nej, jag vet att jag är värdelös på att meta. Abborrarna smakade så bra som bara abborrar smakar, tack för det Rikard och Skottland! (Men ändå, vad är skillnaden mellan att jag håller i spöt och att någon annan gör det?)

Nästa dag var en kajakfärd inplanerad. Och jag är en oerfaren dumbom. Man kan ju tycka att vissa saker ska man kunna förstå och räkna ut, utan praktisk erfarenhet. Den punkten brast för mig. Men nu vet jag, av erfarenhet att jag inte mer ska på långfärd med kanot med två killar varav den ena är elitorienterare som tränar inför Vasaloppet, och den andra är styrketränande van kanotist. En klok människa som tänker ska inte ens överväga att ge sig ut med dem. Jag måste erkänna att jag var dum.

Vatten över huvudet, det var ju tur att jag inte fick det på riktigt, för det var styrke-, uthållighets-, koncentrations-, balans- och tålamodsprövning.

På "andra sidan" om bron gick det vågor. Det var smått otäckt att paddla längs med vågorna. Hade jag släppt koncentrationen på att hålla balansen där hade jag gått runt. Ur den synvinkeln var det mycket lättare att paddla vinkelrätt mot vågorna. Det besvärliga då blev i stället styrkeprövningen. Det måste vara så pass mycket tryck i paddeltagen att det går framåt. På vissa ställen är det stenigt till tusen. De måste undvikas. Jag blev förbaskat arg på att kanoter över huvud taget finns. Varför? Ett effektivt sätt att ta sig fram på är det INTE.

De jobbiga vågorna var ändå roligare än paddling på läsidan. Att paddla längs med vågor, tvärs över vågor och slalom mellan stenar är ändå sport, av något slag. Är man bara tillräckligt stark i armarna kan det till och med vara roligt på riktigt. Men att paddla långt på (någorlunda) lugnt vatten är bara TRÅKIGT.

Jag släppte iväg pojkarna när det bara var raksträckan kvar hem. Bara och bara, det var ändå några kilometer. I grym motvind. Till och med den vasaloppstränande tyckte att motvinden var tuff.
Grym motvind, bara enformigt tråkigt vatten, och jag ensam, på havet, i en liten kajak. Vad gör man för att roa sig där? Jag fick börja sjunga för mig själv. It's a long way to Tipperary och My Bonnie lies over the ocean.
Jag kunde inte dra på allt jag orkade. För vad skulle hända om jag körde slut på mig och fick "stora darren" ute på havet? Så mitt enda mål var att det skulle gå framåt, spelade ingen roll att det var i snigelfart, bara det gick framåt. Och att jag inte skulle släppa koncentrationen. Sitter man och drömmer om annat, vilket är lätt hänt i tillstånd av långtråkighet, och man tar ett litet felskär med paddeln riskerar man att slå runt. Och vad gör man ensam på havet med endast en kanot som sällskap? En kanot som man inte sitter i. Att försöka komma i igen är ett projekt omöjligt för mig. Det är inte bara att hoppa i den igen. Det finns inget att stödja sig emot på havet, och kanoten lär väl bli vattenfylld. Slår jag runt kommer jag alltså inte att komma i kanoten igen. Då blir det att, i bästa fall, paddla hem med händerna. Men med den motvinden som rådde spelar det ingen roll om man så har händer som dasslock. Vinden bestämmer vart man far.

Men den största risken med att vara ute till havs ensam i en liten kanot är varken stora darren eller omkullpaddling. Störst är risken att dö av tristess. Det var GRYMT långtråkigt. Det var dessutom jobbigt att sitta så länge, utan att kunna sträcka på sig.

Att låta pojkarna paddla iväg i sina egna takter och att själv paddla egen takt var det enda alternativet. Rikard hämtade mig med båt sedan han kommit i land. Hade vi paddlat i mitt tempo skulle det tagit flera timmar till. Vi kanske aldrig hade kommit hem.

Så Rikard, om du bjuder mig till Seskarö fler gånger så slipper du oroa dig för att behöva hämta mig med båt, för det blir inga fler långturer med kanot för mig. Jag hoppas bara att jag minns det här nu, hur dum jag var, för kroppen (knoppen) har ju, förutom en tendens att överskatta egen förmåga och att rejält underskatta avstånd, även en förmåga att glömma allt jobbigt.





En sötare bild; hushundens nalle.

lördag, augusti 18, 2007

31

Hej!
Födelsedag igen. Ännu ett år.
Lugnt i går med Lapin kulta och tevetittande. Finsk TV. De första minuterna av födelsedagen ägnade jag åt bröderna Hanson. Finsk TV gav ju mig en födelsedagspresent; Slap Shot, Slagskott, Lämäri. Måste vara en av världens bästa filmer. Det är då en av få filmer jag ser.

Men nu ska jag fira födelsedag med vin och sallad, och antingen norsk TV eller finsk TV.

tisdag, augusti 14, 2007

Skattkista

Jag såg att mamma ställt ett par skor på morfars brudkista. Det såg rätt snyggt ut.

Korgen kommer från stugan i Kuivakangas. Inuti den finns en trave gamla Svenska damtidningar. De har bara råkat bli kvar, eftersom vi så sällan var där. De blev kvar och nu är de för gamla för att slängas. Det är för roligt att bläddra i dem. De råkar vara från samma år morfar gjorde, och målade brudkistan; 1983.


Några rubriker:
Vid 40 års ålder är Britt Ekland fortfarande strålande vacker.

Brooke Shields, 18, och prins Albert, 25, dök upp på en tennisbana i Florida, där Albert lärde Brooke hur man håller en tennisracket.
Så bra att hon kunde det då när hon träffade Andre Agassi.

Ingmar Bergman är Sveriges attraktivaste man - till honom kan ingen kvinna säga nej.

Punkfrisyr, sexiga kläder, stenhård motion. Britt Ekland 40, försöker hålla jämna steg med sin blivande man, rockmusikern Slim Jim 21.

Och så hittade jag det här, ingen rubrik men ändå värt att ta med.
Suzanne (Reuter) är en mycket eftertraktad tjej. Nu spelar hon in filmen Lyckans ost, som regisseras av Kjell Sundvall, i Aavasaksa långt uppe i Finland.
Typiskt. "Långt uppe i Finland." Utgångspunkten är alltid nånstans långt nere i Sverige.

måndag, augusti 13, 2007

Maj vs. augusti





Den här bilden har jag ju redan använt, i maj. Först nu ser jag att en fågel sitter på en av stolparna.




Ruskolabacken i bakgrunden. Där var man rätt ofta, i yngre dar.







Det här är Stilla havet. I alla fall så trodde jag, för rätt länge sedan, att det var det. Vattnet rörde sig aldrig där.

lördag, augusti 11, 2007

Sommaren kom

Det blev väl sommar i måndags?

Närmare 30 grader varmt, myggen nästan borta, häggarna har fått ljusgröna vårlöv och är vackra igen. Och inte minst: Jag har besökt Vähäsaari, a.k.a. Ötåplayan.


På väg ner till stranden möte jag en karl som hade nävarna fulla med nånting som jag inte visste något om. Det växer mycket mynta här, sa han efter att jag hade hälsat. Va? Mynta? Ja, åkermynta. Ta en hand full och njut av doften. Finns hur mycket som helst, sa han. Jag fick ta mig en titt på myntan han hade i händerna så jag skulle hitta eget.
Mina kunskaper om växter har alltid varit på nivå: Pinsamt. Det var inte länge sedan jag lärde mig de mest grundläggande, både i ämnet växter och i ämnet fåglar. Jag blir bättre och snart hoppas jag vara på nivå: Acceptabelt.
När jag fortsatte såg jag att det verkligen fanns mycket mynta på holmen Vähäsaari i Torne älv. Luktar jättegott. Så nu har jag lärt mig det. Det var kul. Så tack till den där karlen som jag inte vet vem det var.
Färgen är blå!
En annan sak jag skulle vilja veta är vad holmarna som hamnat på finsk sida heter. Så om någon vet något till exempel om den här holmen så skulle jag bli glad. Den som ligger precis söder om bron, och råkar tillhöra Finland. Jag har försökt ta reda på lite fakta, men jag får divergerande svar. Man ser spetsen av Vähäsaari längst till höger. Vähäsaari, svensk, bekant, inga problem. Men de finska? De flesta kartor är inte heller till mycket hjälp. De flesta är så dumma att Finland bara är vitt, eller ännu värre, svart.
Det samma gäller bergen på finska sidan. Jag vill veta vad de heter. Jag ser dem lika ofta som Perävaara, Hiirivaara, Lammivaara, Isovaara och Käyrävaara, men jag vet inte vad de heter. Så enda skillnaden mellan svenskt och finsk är: Namn, inte namn. Det enda berg jag säkert vet namnet på är Aavasaksa, men det är ju för att det är så känt. Midnattsolsberg, kalottberg, världsarvslisteberg...
Jag måste alltså skaffa mig en riktigt bra karta.

onsdag, augusti 08, 2007

Tjock stjärnsläkt

Jag satt och såg den där VM-finalen i söndags. "Det största som hänt svensk basket." Basket är en bra TV-sport. Ändå sker nästan all basket i periferin, nånstans, om man själv inte är aktiv. Annat är det med fotboll. Där vet man hur seriesystemen ser ut, vad spelarna heter och vilka år de är födda, hur ointresserad man än är av spelet. Inom herrfotbollen vet man även vad fruarna heter, och vilka år de är födda. Och det trots att fotboll är en sämre TV-sport än basket. (Fotbollen har dock övertaget som läktarsport.)

Basketen är alldeles för opersonlig i det här landet. En sport kräver personligheter för att bli känd, kända sådana. Som TV-sport har nog basketen bara en nackdel, det är en inomhussport. Utomhus är alltid trevligare än inomhus, vinter som sommar.

Opersonligheten borde inte vara något problem. Det räckte med några minuters tittande på matchen för att lära sig namnen på alla spelare, i båda lag.

Och så då till några av dessa personligheter. Kommentator Härenstam förklarade att Sveriges lag till stor del består av spelare från Luleå och Telge. Telge, som ett tvillingpar med sportnamnet Eldebrink som, som det stod i gårdagens NSD, faktiskt kommer från Morjärv i Norrbotten. Någon tittare hade skickat in en fråga och undrade om tvillingarnas pappa är känd. Det är väl klart att Kenth Eldebrink är känd! Han har ju ett OS-brons från Los Angeles! (Ja, det var en finländare som vann. Det är ju spjutkastning ändå.)

I NSD:s lördagsbilaga den 26 april 1986, fanns ett reportage om "idrottens tjocka släkt" där "alla blivit stjärnor". Vad fanns det för "magisk kraft" i släkten som skapade så många duktiga idrottare? Svaret hoppades de kunna ge på tre helsidor plus framsidan. De duktiga idrottarna var: Kenth, med bror Anders, deras kusin Robert Nordmark, ytterligare tre kusiner i Haparanda, alla tre elitidrottare, en av dem elitseriespelare, samt ett syskonpar från Kalix som var flerfaldiga svenska mästare i simning, tremänningar till de sex tidigare nämnda.
Robert Nordmark behöver ju ingen närmare presentation. Han var med och tog Sveriges fjärde VM-guld i hockey, i Wien 1987, på sovjettiden! Det var ju även Anders Eldebrink.

En av baskettvillingarna fick utmärkelsen Most Valuable Player i det första VM ett svenskt lag spelat i. Och den här NSD-artikeln är skriven innan tvillingarna ens var födda.

Kan inte NSD köra uppdatering av artikel?


onsdag, augusti 01, 2007

Not

Min andra IKEA-pryl. Golvlampan Not. Mitt tidningsställ har nu IKEA-sällskap. Not är en av pappas skyttevinster. Hans vinster hamnar ofta hemma hos mig.

Jag har ännu inte besökt IKEA i Haparanda. Jag har tänkt göra det. Jag ska. Det är ju häftigt med ett IKEA-varuhus i Haparanda! Men mitt besök har inte blivit av för det finns inget särskilt med IKEA som lockar mig. Jag vet inte vad som får folk att vallfärda dit. Jag hoppas att folk fortsätter att vallfärda dit. Men jag förstår det inte.